nelayah.se

Det är i dessa tider som jag saknar mitt hem som mest. Igår fick jag ett vykort från mamma och pappa, med gratulationer på min snart kommande födelsedag. Eftersom vi kommer att vara utomlands skickade hon den tidigare. Men, i vilket fall som helst fick jag tårar i ögonen när jag läste den. Mamma hade skrivit ihop en dikt som var väldigt fin, och fick mig att vilja krama henne massor och säga att jag älskar henne.

Det är inte lätt att vara ifrån Sundsvall. Jag har inte ritkigt skrivit om det tidigare för jag har lixom försökt hålla tankarna ifrån det. Ja, jag trivs i Stockholm, och någorlunda i Norrtälje med, men det är inte detsamma utan alla människorna som jag saknar som är kvar i Sundsvall. Mina föräldrar, mina vänner och bekanta.

Många gånger har jag funderat på om det är här jag kommer att stanna en dag, eller om det kanske kommer en dag i mitt liv då jag inser att min plats är där, med alla dom? Vem vet, det kan väl bara framtiden svara på. Men tanken känns inte helt främmande för mig. Jag skulle nog njuta av ha alla mina närmaste så nära, att kunna ta en fika på stan efter jobbet en dag, eller luncha med dom. Ja ni förstår nog va jag menar. Nu känns allt så krystat. Vi ses en gång varannan månad om ens det. Och då är det så påtvingat, och jag får sån ” sug åt dig till sista droppen, för imorgon åker du igen” känsla. Och den är jobbig, jag vill inte behöva sakna dom så mycket, jag vill kunna ta en fika efter jobbet, eller en promenad en lördagsmorgon.

Och sommrarna… åh sommrarna, förra sommaren var inte detsamma utan Sundsvall. Ja, som ni förstår så snurrar det en del tankar i min hjärna. Det är jobbigt. Torterande.

Men alla ni som läser, som vet att det är er jag jag pratar om… Jag saknar er nåt enormt, och ni betyder fortfarande hela världen för mig.