Vänner som försvann.

 

Jag har tänkt på lite grejer nu på senare tid. Särskilt så här nu när livet förändrats en hel del. Hur man tappar folk på vägen. Så kallade vänner som en gång var vänner, som för en tid sedan brukade  höra av sig, skrev till en, umgicks med en och som plötsligt bara försvunnit. Jag har sådana runt om mig och det känns verkligen tråkigt att det blivit så här.

Jag förstår att jag inte är den mest spännande människan i världen just nu för någon som inte har barn i planerna och som lever ett helt annat liv, men jag trodde ärligt inte det skulle bli så stor kontrast. Jag har vänner som fått barn sen en tid tillbaka, då vi inte planerade att bli föräldrar själva, men inte tog jag avstånd från dom, tvärtom, jag följde deras graviditet med spänning och deras väg in i föräldrarskapet.

Det känns väldigt knasigt allt, då det märks så tydligt! När folk man varit nära med inte ens hör av sig när dom ser att man gift sig så ser man det direkt, jag kunde inte låta bli att undra och fundera på varför? Vad är anledningen till denna abrupta reaktion?

Efter många försök (i början på året) så har jag till slut gett upp. Hör man inte av sig till en vän på flera månader så ser jag inte det som att människan längre ser en som vän. Så enkelt är det. Jag menar ett litet sms räcker gott och väl. För inte är det meningen att det alltid ska vara en sida som ska höra av sig och hålla relationen levande? Nej jag tror inte det.

Synd. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var besviken. Alla minnen man har tillsammans, och alla roliga stunder man upplevt ihop, suddas ut och bleknar. Men sådan är ju livet. Vissa människor fortsätter på en annan väg och lämnar din sida, medan andra vandrar in på din väg och berikar den med nya bekantskaper… Det är väl livets gång det.  

 

4 reaktioner på ”Vänner som försvann.

  1. Känner igen det jag med, förlorat en del på vägen. Men jag ser ju det som att om de valt att dra sig ifrån för att mitt liv & mitt fokus ändras ja då är det bättre utan de. Vänskap som du säger är en ömsesidig relation, båda ska ge & ta, så enkelt är det & kan den andre inte göra d, då ska man inte behöva slita för vänskapen själv. Livet kommer att ge dig så många fina vänner till & speciellt nu när lillen kommer 🙂 Och jag kommer alltid att finnas här! ❤

    Gilla

  2. Känner igen det jag med, förlorat en del på vägen. Men jag ser ju det som att om de valt att dra sig ifrån för att mitt liv & mitt fokus ändras ja då är det bättre utan de. Vänskap som du säger är en ömsesidig relation, båda ska ge & ta, så enkelt är det & kan den andre inte göra d, då ska man inte behöva slita för vänskapen själv. Livet kommer att ge dig så många fina vänner till & speciellt nu när lillen kommer 🙂 Och jag kommer alltid att finnas här! ❤

    Gilla

  3. Googlade ”vänner som försvann” och hamnade här. Jag har nästan inga vänner kvar alls. De började sluta höra av sig någon gång för fem år sedan ungefär (jag fyller 40 om några veckor). Min tidigare bästa vän (som var som en bror, praktiskt taget) slutade svara på sms och e-post. Han svarar pliktskyldigast och kortfattat var femte gång man försöker kontakta honom, typ. Han tar inga initiativ till att träffas alls, så jag har också slutat göra det. Man vill ju inte vara annoying. Det är som om folk bara försvinner bort med åren. Några av dem har fått barn, men jag tror inte det är grejen. Vissa lyckas ju nämligen behålla kontakten trots den saken. Poängen är att det faktiskt går om man vill. Jag tror det är mer att man växer ifrån varandra, eller att vänskapen var byggd på fel premisser från början. Sorgligt, absolut. Man känner sig som en avlagd gammal mobiltelefon eller något.

    Gilla

  4. Googlade ”vänner som försvann” och hamnade här. Jag har nästan inga vänner kvar alls. De började sluta höra av sig någon gång för fem år sedan ungefär (jag fyller 40 om några veckor). Min tidigare bästa vän (som var som en bror, praktiskt taget) slutade svara på sms och e-post. Han svarar pliktskyldigast och kortfattat var femte gång man försöker kontakta honom, typ. Han tar inga initiativ till att träffas alls, så jag har också slutat göra det. Man vill ju inte vara annoying. Det är som om folk bara försvinner bort med åren. Några av dem har fått barn, men jag tror inte det är grejen. Vissa lyckas ju nämligen behålla kontakten trots den saken. Poängen är att det faktiskt går om man vill. Jag tror det är mer att man växer ifrån varandra, eller att vänskapen var byggd på fel premisser från början. Sorgligt, absolut. Man känner sig som en avlagd gammal mobiltelefon eller något.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s