Ingen kunde förbereda mig…

Har inte haft lust att gå in hit på länge eller skriva något för den delen. Jag har sånna perioder då bloggen känns som onödig slöseri av tiden. Men så finns det dagar då jag känner att jag likaväl kan skriva ner några ord, utlämna en bit av min själ. Lämna ett avtryck av denna dag.

Året är i full gång, och som ni redan vet är det med stormfart vi närmar oss sonens födelsedag. Jag har seriöst nån form av ångestladdning för det hela. Kan inte få in i mitt huvud att han blir ett år. Att det var ett år sedan jag vankade runt här hemma frustrerad över att han var försenad. Att han ännu inte hade kommit ut. Han var beräknad till 3 januari men så gick dagarna och ingenting, absolut ingenting hände.

Igår när jag var hemma hos mor och far så tittade jag på en film, som hon gjorde torsdagen innan sonen föddes. Han kom på en söndag så ja jag var ganska så frustrerad runt den 10de januari torsdagen då mamma filmade mig på kvällen när vi fikade tillsammans.  Då vi skulle till barnmorskan dagen efter för att prata om hur vi ska göra om bebis inte vill komma ut självmant var jag ganska less på väntan. Jag såg så enorm ut. Jag var enorm. Ett år senare är jag mitt gamla jag igen. Formen är densamma den var innan barn och ja jag känner mig som innan ialf fysiskt i min kropp. Men det är insidan av mig som inte är densamma. Jag är inte samma människa jag var 20.00 söndagen den 13 januari 2013. Jag var då ovetande om vad lilla människan som skulle komma i mitt liv 16 min senare skulle göra med mig.

För wow vad denna lilla människa verkligen har förändrat min värld. Hela min tillvaro. Inte bara världen som vänts upp och ner, hela min insida, alla mina känslor, mina prioriteringar, mina drömmar, mina önskningar, farhågor, rädslor. Allt förändrades det ögonblicket han tog sina första andetag och hans röst för första gången fick göra sig hörd.

Jag har aldrig tidigare varit medveten om tiden så som jag är idag. Jag har aldrig tidigare tänkt på alla stunder som passerar som jag aldrig någonsin kommer få återuppleva igen. Aldrig någonsin kommer stunderna tillbaka. Det mest värdefulla jag har är idag. Tillsammans. Varje stund. Varje ögonblick vi spenderar tillsammans försöker jag suga i mig allt jag kan, spara ner i minnesbanken. Känslan, beröringen, doften. Den underbara doften som bara mitt barn har. Hans fantastiska leende och ögon som glittrar som aldrig ett par ögon någonsin gjort tidigare för mig under mitt nu 28 åriga liv.

Jag må låta klyschig men jag hade en föreställning. En tanke om hur det skulle vara. Hur min tid som föräldraledig skulle vara. Hur det skulle bli när vi skulle åka hem från BB. Föreställningen om att jag skulle vara rädd att lämna tryggheten på BB och få ta hand om denna lilla varelsen som jag knappt kände mer än från buffarna i magen under dom månaderna vi spenderade tillsammans under graviditeten.  Men jag kände inte någon rädsla. Jag kände självklarheten. Att han är i trygghet. För jag visste där och då att jag ska hem och ta hand om honom så som jag aldrig tagit hand om någon eller någonting i hela mitt liv. Kommer aldrig glömma stunden jag hade i hissen på BB när jag såg mig själv i spegeln och istället för den gamla Nelia som alltid stirrat tillbaka var det en annan, en stolt mamma, som skulle åka hem med min son.

Första tiden, varnade alla för. Jag trodde jag var redo. Jag trodde jag var beredd på allt. För jag hade ju hört. Lyssnat. Tagit till mig av berättelser om dom lugna barnen som sov fint och om barnen som var ledsna hela tiden i 3 månaders tid utan att någonting, ingenting, hjälpte. Men jag var inte beredd på känslorna. För det finns väl ingen som kan förbereda en för känslorna. Inte visste jag att det skulle göra ont, fysiskt ont i mig när jag skulle höra mitt barn gråta. Ingen kan förbereda en för det. För hjälp så ont det gör att se sitt barn ledsen och när det inte finns något som du kan göra för att trösta. Det är nog det mest frustrerande i hela världen. Att dröna runt som två zombies var det vi levde i den första månaden hemma. Samtidigt som jag var helt paralyserad av allt som hände var jag rädd om att det för alltid skulle vara så. Ledsen och gråtande bebis som aldrig skulle vara nöjd med något vi gör, aldrig vara glad.  Man vet inte bättre. Så var det för mig. Jag saknar inte denna tiden och tror ärligt inte det kommer vara en tid jag kommer sakna någonsin.

Men så kom det dagar då han äntligen började fästa blicken. Jag kände hans närvaro. Han ville göra kontakt. Min lilla varelse som tidigare endast kommunicerade med buffar i magen och som vägrat kommunicera alls senaste 3-4 månaderna började göra försök till att förstå varandra. Det var ungefär där som magin började.

Sen rasslade det på. För varje ny sak som han lärt sig har det blivit enklare och enklare. Frustrationen över att vara hungrig försvann när riktiga maten gjorde intåg i hans liv, frustrationerna var många för min lilla människa, och försvann en o en med varje färdighet. Ungefär där började även jag förstå att min lilla älskling aldrig kommer vara densamma för varje dag som går. Visst hans personlighet lyser igenom i allt som sker, men jag menar att han med varje dag lär sig något nytt, upplever något nytt och förstår allt mer av den vardagen vi lever i . Vilket innebär att hur han var idag kommer han aldrig vara igen. Det svider att veta. Det gör fysiskt ont i mig att veta att jag inte kan resa i tiden för att njuta av honom i denna ålder igen. Försöker komma ihåg att filma filma filma, så jag kan för en liten stund resa tillbaka om så igenom film.

Här om dagen pratade vi om att det är ingen som skulle kunna påstå att han inte är min son, för från den stund han las på mitt bröst nykläckt, har jag inte släppt honom ifrån mig för mer än några timmar. Jag kan nog räkna ihop alla timmar jag varit ifrån honom på mina händer och fötter under hela det här året, nästan ialf. Det har inte varit länge jag klarat av. Jag har inte känt behovet att ha barnfria helger, eller barfria dagar. Några timmar då och då räcker gott. Jag har haft 27 år av egentid. 1 år är ingenting i jämförelse. Jag vet jag vet alla säger ju att man inte ska tappa bort sig själv när man fått barn. Man ska inte glömma sina intressen, man ska fortsätta med dom. Man ska ta sig tiden att umgås med vänner. Man ska ska ska ska så jäkla mycket. Jag är trött på vad man ska bara för att alla andra säger det. Well guess what? Alla är olika. Jag har mina intressen kvar. Men jag har inte behovet att dricka vin och gå på krogen bara för att det är vad andra gör och vad som förväntas att man ska ha saknat efter 42 veckor av graviditet och första tiden hemma med ett litet barn.

Jag har prioriterat min familj före allt annat. Så är det. Min son går först, min man och våra föräldrar sedan och efter det vänner och därefter alla andra. Min son är liten en gång i sitt liv. Det är även nu under denna tid han behöver oss sina föräldrar mest och det är därför jag anser att vi ska finnas där för honom när som och jag är det mer än gärna! Jag vill inte en dag ångra att jag prioriterade andra saker före honom. Jag vet hur det är att växa upp med föräldrar som var upptagna med andra saker, förvisso bra saker, saker som dom var tvungna och göra för att vi skulle ha ett drägligt liv men ändå. Jag vet hur mycket min mor idag ångrar att hon inte fick njuta av mig som liten på samma sätt som hon idag får njuta av sitt barnbarn.

Så mycket som vändes upp och ner för mig som sagt. Från att tidigare bara haft sig själv att tänka på så sätter man sig själv åt sidan och gör det gladeligen för det finns lixom inget viktigare än min lilla bebis som snart inte längre är en bebis utan ett litet barn på 1 år. Helt otroligt. Känner mig så tacksam för allt och så välsignad över att få uppelva en liten individ växa upp, lära sig alla färdigheter som är självklara för oss som levt ett tag på jorden, se världen genom hans ögon, för första gången. Framförallt känna hans värme och kärlek. Tacksam så det inte går att sätta ord på det jag känner.

Nu fick jag ner en hel novell här och vet inte om det är någon som faktiskt orkat läsa allt jag skrivit men det är sådant som snurrar i en hjärna på en mamma som snart varit mamma i ett helt år. Mamma. Jag är mamma. Jag är mamma till en alldeles speciell, underbar, härlig, busig, gråtig inför sovdags, dansande, babblande, hungrig, snäll, omtänksam, snabblärd, uppmärksamhetstörstande, nyfiken, liten människa, som är min son, min sol, mitt liv…

”Солнышко мое, сладкий мой маленький мальчик как я тебя люблю не передать словами, ты самое святое на свете…” – твоя мама…

20131105-215826.jpg

 

 

Annonser

10 reaktioner på ”Ingen kunde förbereda mig…

  1. Jag förstår dig, och då har jag själv så långt bara ett barn. Fler ska det bli. Vi tar det som det kommer. Först ett sen två så får vi se om vi klarar av fler. Jag har alltid haft en dröm om att ha 3 barn men vem vet. Det visar sig längre fram antar jag. Just nu får man njuta av stunderna vi har bara vi tre. 🙂

    Gilla

  2. Så fint och klokt skrivet. Jag förstog aldrig min svärmor
    när hon blev ledsen över att hennes barn plötsligt var vuxna
    allihop, jag tyckte hon borde vara glad. Men nu förstår jag
    verkligen! Jag tror det är den ångesten som gör att jag vill ha
    massor av barn, fast vi bestämt att det räcker med två. Men Fredrik
    såg hur jag sörjde, och nu är vi redo för ett barn till 🙂 Jag
    brukar försöka stanna upp i de små stunderna, snusa barnen i nacken
    och hålla dem nära extra länge och bara känna hur underbart det är
    ??

    Gilla

  3. Så fint och klokt skrivet. Jag förstog aldrig min svärmor
    när hon blev ledsen över att hennes barn plötsligt var vuxna
    allihop, jag tyckte hon borde vara glad. Men nu förstår jag
    verkligen! Jag tror det är den ångesten som gör att jag vill ha
    massor av barn, fast vi bestämt att det räcker med två. Men Fredrik
    såg hur jag sörjde, och nu är vi redo för ett barn till 🙂 Jag
    brukar försöka stanna upp i de små stunderna, snusa barnen i nacken
    och hålla dem nära extra länge och bara känna hur underbart det är
    ❤️

    Gilla

    1. Jag förstår dig, och då har jag själv så långt bara ett barn. Fler ska det bli. Vi tar det som det kommer. Först ett sen två så får vi se om vi klarar av fler. Jag har alltid haft en dröm om att ha 3 barn men vem vet. Det visar sig längre fram antar jag. Just nu får man njuta av stunderna vi har bara vi tre. 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s