Minnen del 5: Den mörka tiden…

Det har tagit mig 4 år att sätta mig ner igen och skriva ner fortsättning på någonting som jag påbörjade juli 2009…

Har du inte läst dom första 4 delarna? Då föreslår jag att du börjar från start och tar bit för bit innan du läser denna för detta är en fortsättning en del…

FÖRSTA DELENANDRA DELENTREDJE DELENFJÄRDE DELEN

Jag tänker tillbaka ofta på den tiden som var, det som räknas idag som min barndom, min uppväxt, min början och jag kan inte låta bli att undra om den tiden påverkade mig och gjorde mig till den människan jag är idag. För trots att jag levde i det endast 4 år av mitt liv och nu i skrivande stund känns det som en droppe i havet så verkar den droppen ha lämnat djupare avtryck än vad som var menat.

Vitryssland. Mitt fosterland ”rodina” som man vackert säger på ryska, tog inte emot mig, dess utvandrade avkomma som återvänt med varken värme eller välkomnande. Jag var bara ett barn, förstod inte hur stor skillnaden skulle vara för mig att återvända till Vitryssland. För jag skulle ju bara hem, till mormor, moster, kusinerna alla dom jag saknat så mycket. Men livet skulle bli tufft, och det skulle jag som sex åring få erfara.

Skolan blev en plats som skakade om min värld kraftigt och med sådan duns att det än idag svider inom mig. Det var en tuff tid för en mörkhårig liten tjej med mörk solbränd hy och brytning att göra sig vän med barnen som alla hade gått på förskola tillsammans, kände varandra sen födsel och varit vänner i många många år. Jag var utbölingen, utlänningen, tändstickan. När jag blev kallad för tändstickan var det alltså på grund av mitt mörka hår och öknamnen jag fick kunde lagras på hög och adderas varje dag. Jag som tidigare alltid varit social, öppen, glad flicka blev kuvad till att jag är ingenting och ska aldrig tro något annat. Barnen på skolan var fruktansvärt råa och skoningslösa. Flickorna frös ut mig totalt och njöt av att plåga mig genom att lura  in mig i sina gäng några timmar för lek som att dom ville bli vänner med mig för att när jag trott att jag nu får vara med dom vända helt och kasta ut mig med ”Trodde du verkligen att du skulle få hänga med oss” och sedan följt av onda skratt och pekfingrar.

Jag ville så gärna passa in, bli omtyckt, få vara med och leka. Men gång på gång blev jag lurad, hånad, utpekad, skrattad åt. Varje gång gick jag naivt med på deras luriga lekar och varje gång blev jag lika ledsen över att det åter igen var lureri och inget annat. Dom hatade mig. Tjejerna i klassen. Pojkarna då? Som om psykiska nedtryckningar inte var nog såg pojkarna  i klassen till att göra livet surt för mig på en helt annan nivå. Jag blev slagen, dragen i håret släpandes på asfalten, slagen i magen med knytnävar, sparkad på. Det var så pass mycket som hände i skolan att min mamma fick gång på gång komma till skolan med anmälningar till rektorer och vice rektorer för att situationen var ohållbar. En särskild pojke var väldigt brutal mot mig och fick göra lite som han ville trots påtryckningar från mamma om att det sker och att jag far illa. Mor fick ringa hans föräldrar och ta rejält seriösa samtal med dom om hur deras son behandlar mig på skolan. Men, tro det eller ej, nästan alla gånger jag kom hem med sönderslitna strumpbyxor och smutsig uniform fick man höra från skolan att det endast handlade om att pojkarna tyckte om mig och var kära i mig, det var ju med bråk som kärlek började och det var så pojkar visar att dom tycker om någon i den ålder. Min mor kämpade hårt för att förändra läget för mig i skolan men det var svårt… Barn är skoningslösa… när inte vuxna lär dom rätt eller fel.

Bortsätt från det sociala på skolan var jag en relativt duktig elev fick bara fyror och femmor, musik, bild och språk var mina starka ämnen. Mor skrev in mig på en musikskola en stenkast från där vi bodde och dit började jag gå ett par gånger i veckan för att lära mig spela klassisk gitarr, ta sånglektioner, sjunga i kör och bredda det musikaliska intresset jag hade. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var stormförtjust i att spela gitarr, mor var glad och det gjorde mig glad. Allt som gjorde min mor glad och stolt ville jag gärna göra. Bekräftelsen var något jag ständigt törstade efter men fick alldeles för lite av. Både hemma och på skola. Men hur mycket kan man begära av en ensamstående mor som hade fullt upp med att jobba för att sätta mat på bordet för oss alla.

Hon började arbeta i en skola i grannbyn. För vår skola hade minsann inte plats för en lärare som henne. Ja mor fick också sin dos av välkomnande tillbaka i byn. Vänligheten vi möttes av gick knappt att ta på. Hon gick ca 6-7 km enkel väg till jobbet varje morgon och kväll, var lärare i ryska och rysk litteratur samt klassföreståndare för en klass. Den klassen är det första varma som jag kan komma på vad gäller bemötande, kärlek, och omhändertagande i Vitryssland. Mammas skolbarn var fantastiska, dom älskade min mor som sin föreståndare och dom var otroligt snälla mot mig. Jag älskade att besöka mammas jobb, för där fick jag värme och ett trevlig bemötande, av helt främmande människor, som vi inte kände sen innan, men som behandlade oss med stor omtanke och respekt. Mamma var och är en fantastiskt lärare, och det är tack vare henne som även jag fick uppleva kärleken barnen kände för henne även mot mig.

skanna0006

Jag och kusinen

9 månader efter vår återkomst anslöt även min far till oss, vistelsen blev kortvarig då han fortsatte vidare till Sverige för att söka asyl. Känner mig tacksam över det faktum att jag var liten och inte förstod vad det innebar riktigt mer än att jag inte skulle få träffa pappa på ett tag. Ett tag. Det kunde alltså innebära ett par dagar, (troligen det en sjuåring föreställer sig) veckor, månader, eller år. Ingenting kunde förbereda varken min mor, far eller mig, på att vi inte skulle ses på 2 år. Två tunga mörka år med tårar, sjukdomar, förtvivlan och längtan till att få återse honom. Två år med psykningar och påtryckningar från utomstående om att  sluta drömma, att vi aldrig skulle återse min pappa igen, för han hade ju lämnat oss. Människors hemska ondska är än idag för mig helt ofattbar. Jag kan inte ens tänka tanken på att jag någonsin skulle säga sådana ord till en liten flicka på 7-9 år att ”Sluta drömma om att din pappa ska komma tillbaka och ta med er till Sverige, han har lämnat er för länge sedan och kommer aldrig tillbaka” – efter att jag berättat att pappa han var i Sverige, och försökte få stanna där så vi kunde ansluta och få ett bättre liv tillsammans. Hemska onda människor, som levde på våra tårar, som levde på andras sorg. Stackars lilla mamma som förstod allt detta på ett helt annat sätt än vad jag gjorde. Det gjorde ont att höra människor prata på det viset men jag var liten, jag levde i min egen sagovärld där dom onda trollen inte kunde komma in, dom kunde inte skada mig mer, för jag visste att min pappa han var inte en sådan som lämnar oss, han skulle komma, som en prins och rädda oss ur den där mörker vi levde i.

För det var ett mörker. Ett som jag förtränger för varje år som går. Ett som gjort att jag inte skrivit om det på snart fyra år. För det har tagit emot. Det gör det just nu i skrivande stund. Jag vacklar och velar om hur jag ska beröra mörkret, hur jag ska beröra det fula.

Vi blev ensamma kvar mormor, mamma och jag i den där tvåan som vi var sju personer levandes i ett tag. Moster skilde sig och träffade en ny som förde med sig henne långt ifrån oss, som särade på oss mer än vad vår vistelse på Kuba gjorde trots att det geografiska avståndet var himla mycket kortare. En kall vinternatt lämnade dom oss, mormor var så nervös och ledsen att hon städade rent hela lägenheten och kastade ut en massa bråte, det som i Vitryssland inte är något man ska göra efter att någon lämnar en plats, för då städar man ur dom därifrån för en lång lång tid… Det var kallt och blåsigt, mormor klädde mig varmt och satte mig i släden, tillsammans åkte vi mot fazendan och morfars lägenhet, jag åkte och hon drog. Varför åkte vi dit? Varför var mormor hos morfar så ofta varför lämnade hon inte bara och lät honom vara ett ensamt fyllo? Varför?

Katt och råtta-lekarna var en pina för mig. Morfars alkoholkonsumtion hade sen mycket länge varit känt i hela byn, redan när mamma var liten var han en av byns värsta alkisar. Han hade hunnit sitta inne i fängelse på grund av en fejd med någon granne eller någon han delade flaska med på fyllan. Min morfar, två äpplen hög men född med en jäkla mun. Inte bara en att dricka med utan en att överösa folk med diverse svordomar och hot. Kniven var alltid nära till hands den bar han på sig som självskydd. Han var en man med olika ansikten. Mig rörde han inte med ett finger, men mormor fick sig ett och annat genom åren.

Det är kväll, vi sitter hemma och jag gör läxor. Man fick så mycket läxor i Vitryssland och skolan att jag aldrig hade tid för något annat än att göra läxor på kvällarna. Plötsligt slår det på dörren. Kraftigt slag följt av ännu ett och fortsatt energisk bankande, sedan dras handtaget ner för att känna om det går att öppna dörren. Mormor säger då till oss, ”Tyst alla, sitt knäpptysta!!” Hon kliver upp hastigt och smyger för att släcka belysningen i vardagsrummet och köket, det i sovrummet var redan släckt, den höll vi nästan alltid släckt för att han skulle tro att vi inte är hemma. Han fortsätter banka och slå och man hör nu också att han börjar sparka på dörren och så börjar det. ”Öppna nu era jävla horor, öppna dörren annars slår jag upp dörren era fittor”, ”Öppna säger jag, förbannade jävla fittor, släpp in mig säger jag innan jag slår sönder denna dörr och dödar er alla jävla horor!! ”, han bankar vidare och slår slår och slår. Jag sitter och håller andan och ber till gud. Måtte dörren klara av hans hårda slag. Måtte våra 3 olika lås på tre olika höjder på dörren klara av hans hårda slag och sparkar. Hoppas någon granne hör och vågar säga till honom att gå härifrån. Försvinna och aldrig komma tillbaka. Aldrig mer. Jag vill inte höra det mer. Jag vill att han dör. Jag vill att han försvinner och aldrig mer återvänder. För jag orkar inte med att han kommer varje kväll, att han slår dörren varje kväll, att han hotar med att döda mamma och mormor, att han kallar dom för horor, fittor, och gud vet vad… Men det här är inte första eller sista gången…

Slutligen har vi tur och grannen uppifrån kommer ner och säger åt honom att lämna oss i fred. En annan dag kanske han går helt frivilligt och står sedan utanför fönstret och skriker på oss, att han vet att vi är där och att han kommer att döda oss när han får tag i oss. Sedan sprang hon ut. Mormor. Med en flaska, eller pengar, och gav honom det han kom för och bad att inte komma mer igen. Det räckte en dag, ibland två och så var han tillbaka. Igen. Ibland kom han och knackade på snällt. Mamma som kände sorg över hans tillvaro släppt in honom i lägenheten fyllde på en skål med soppa lät honom äta med mig, allt var frid och fröjd. Tills han plötsligt slår slint i hjärnan, fattar tag i kniven på bordet och säger till mamma ”Jag har fött upp dig, jag ska döda dig din fitta”, samtidigt som mor flyger ut från köket och låser in sig i sovrummet (vi hade lås även på sovrumsdörren ifall att entrédörren inte skulle hålla nån dag), ringer polisen och han går ut efter hot över stängd dörr om att polisen är på väg och skulle hämta honom. Jag gråtandes över detta, ber morfar att sluta, att sluta vara dum mot oss, mot mamma mot mormor, men han lyssnade föga. Jag var off limits, men mamma och mormor dom fanns det inga spärrar på. Knivhot, tegelstenar som flög och missade mormors huvud med ett par centimetrar, jaganden med yxa, med mera. Helt ärligt läser jag det jag skriver och tänker, ha, som att någon ens kommer kunna föreställa sig? För det är ju så overkligt, men det var inte overkligt för mig. Det var vardag. För mamma var det ett liv som hon levt i sen hon var ett par år gammal, för moster var det hur livet varit från den dag hon fötts.

Han terroriserade oss så här mer eller mindre var och varannan dag och mer blev det när han blev anställd på bygget bredvid vårt hus där han satt och jobbade som byggvakt. Han vaktade ingenting, satt mest och söp i sin husvagn, slogs blodig av stenar från kringliggande korridorsbyggnader efter att ha stått och skrikit mot fönstren tills han fått en sten i huvudet. Somnat i snödrivan mitt i vintern där mormor hittade honom, på min födelsedag. Den första jag faktiskt skulle fira med att bjuda ”kompisar” över, men som blev avbokad av mamma då vi hade halvdöende morfar i badkaret som dom försökte få liv i. Jag förstod aldrig vår relation till honom. Eller varför han fick ta så mycket plats i våra liv. Varför aldrig någon vågade stå emot honom. Jag drömde ofta om hur jag skulle bli stor och våga stå emot honom, säga till honom, dra ner honom för trapporna i vårt hus och slänga ut honom från porten och se till att han aldrig mer skulle komma och terrorisera oss. Men den där dörren, som han slog nästan dagligen skulle sätta sig djupt inom mig. Drömmer än idag om hur jag är på samma sida av den som då, med bankar, och någon som drar i handtaget, med rädsla inom mig om att den inte ska hålla emot för kraften och det onda bakom den.

Jag köpte en ny till henne. Dörr alltså. När jag kom till Vitryssland, som tonåring. Jag köpte en ny stadig fin dörr till mormor. För jag kunde, och hade råd. Alla åren i Vitryssland och vår fattiga tillvaro satte spår på min konsumtion och mitt sparande som vuxen. Vi levde mycket knapert åren utan far. Vände på varje peng. Nötte ut alla kläder jag hade tills det inte gick att ha dom mer och då övergick dom ändå till min kusin som vi skickade kläderna till. Drömde om att få köpa ett Kinder ägg, som kändes som det mest omöjliga i hela världen för vi hade inte pengar till sådant. Mamma köpte karameller som godis till mig, dom som var billigast. Pannkakor var närmsta sötsakerna jag kom med socker på kunde man föreställa sig att det var den där nötiga krämiga snickers som dom visade på tv så ofta, och som fanns att köpa i vår närbutik. Jag hade nästan inga leksaker, men mamma köpte mig en fejk barbie som hette Gina och som hade blått hår. Henne sydde jag kläder till för egen hand och värnade om som om hon var det finaste jag hade tills min moster kom på besök och hade med sig en fantastiskt vacker docka med prinsesskläder och böjbara ben och armar. Jag var förtrollad. Vilken skönhet, vilken lycka. Några månader senare kommer min mosters man på besök för att hämta mer barnkläder och berättar om att jag fått ytterligare en kusin,  vi får veta att dom har det värre än oss och jag bestämmer mig för att skicka min prinsessa till min kusin som behövde den mer än mig, då dom verkligen hade det riktigt dåligt. Så jag packade ihop en hel säck med grejer till henne, hon var ju som en lilla syster till mig och jag ville göra henne glad. Hon fick kläderna jag hade sytt och min fina prinsessdocka. Redan då i den unga åldern älskade jag att göra andra glada, och kunde ge bort det sista jag hade om jag kunde göra någon lycklig, särskilt min kusin som jag saknade väldigt mycket.

Jag hade ju min apa Alisa kvar med mig den kunde jag inte tänka mig ge bort till någon. Hon var min bästa vän. En vit plyshapa med brunt ansikte fötter och händer. Jag hade fått henne efter min sjukdom. Efter att jag hade legat på sjukhus i över en månad 7 år gammal helt ensam sjuk med Hepatit A. Ensam som i helt själv utan mamma. Hon kunde bara komma och hälsa på några timmar per dag på grund av infektionsrisken. Annars var det personalen på sjukhuset som ansvarade över mitt välbefinnande. Jag fick dropp flera gånger per dag med nål in i armen. Jag fick också lämna blodprover stup i kvarten så jag blev sjukt van vid att stickas i armen. Man skulle kunna tro att jag skulle hata det idag, tycka det var obehagligt, men det är tvärtom, helt naturligt och inte särskilt smärtsamt när jag behövt göra det igen. När jag skrevs ut från sjukhuset fick jag åka och välja två mjukisdjur, det blev apan Alisa och björnen Timofej. Det var dom och nån mer enstaka mjukdjur jag hade och det var allt. Men trots det önskade jag inte nya leksaker när brevet skulle skrivas till Tomten, det fanns en sak och ingenting annat som skrevs som önskemål till tomten och det var att få fira min födelsedag med pappa, få träffa honom igen snart…något som också var mammas högsta önskan. Något som människorna i byn sa aldrig skulle hända men som jag var övertygad om skulle ske mycket snart…

 

Fortsättning följer…. 

 

 

 

 

 

12 reaktioner på ”Minnen del 5: Den mörka tiden…

  1. Tack för dom vänliga orden. Ska fortsätta skriva ner minnena, det kan vara intressant att se tillbaka på och sen märker jag att allt mer går förlorat genom åren. Detta är egentligne en bråkdel av våra liv, min sida av det, min mamma började skriva en bok från sin upplevelse, och den ja den går inte att ens ställa i närheten av det jag skrivit här, för min upplevelse av det hela är ju från väldigt tidigt i livet. Jag är evigt tacksam mina föräldrar för all slit och kämparglöd dom hade i sig för att se till att vi skulle få ett bättre liv. Att jag idag vuxen skulle få känna ren och skär lycka. Tack för att du läser! Kram!

    Gilla

  2. Tack gumman. Ja livet har inte alltid varit som man önskar. Är så tacksam för allt jag har idag. Känns nyttigt att tänka tillbaka, suga i sig minnena, smaka på dom en stund för att inte glömma bort värde på allt det underbara man har omkring sig. Jag har mina föräldrar att tacka för den jag är idag, dom visade mig att slit och hårt arbete lönar sig, att man aldrig ska ge upp oavsett motgångarna man möter i livet. Jag kom att tänka på det när jag skrev det, att jag nog aldrig hade berättat det för dig, att jag hade en favoritleksak, en apa som jag döpte till Alisa. 🙂

    Gilla

  3. Tack så mycket! Javisst alla har sin livshistoria, sina minnen och upplevelser som format dom genom livet. Då för 4 år sedan bestämde jag mig för att skriva ner minnena för att dokumentera dom någonstans och ja det tog ju ett tag tills jag tog till att skriva denna fortsättning, mer kommer skriva det vidare också. Måste få ner mer, för med varje år som går bleknar ju minnena, fylls på med massa nytt ljust och vackert som man upplever varje dag, särskilt nu sen man blivit mamma, det tar över det gamla och det är jag glad för, men historia är ju det, något man kanske borde bevara och spara för framtiden. Tack för att du läst! Kram

    Gilla

  4. Åh vännen! Sitter i tårar, så hemskt allt det du gick igenom, även om du berättat en del av allt detta, kändes det 100 ggr mer påtagligt nu att få läsa alla detaljer, alla händelser, men framför allt alla känslor. Det kommer inte heller in i mitt huvud den ondskan människor kan bära och utsätta andra för, jag förstår inte hur de tkommer natuligt för de. Jag vill tro att det är ett sätt för de att hantera sin egna olycka. Men ren ondska finns nog, hur mkt man än önskar att den inte fanns. Och apan Alisa, åh, hade ingen aning! ❤ Tänk ändå vilken makalös person du lyckades bli trots allt, och vilket liv du ger din fina son, du ska vara stolt över dig själv, som kom ut "så bra" ur sådana omständigheter och förutsättningar!

    Gilla

  5. Åh vännen! Sitter i tårar, så hemskt allt det du gick igenom, även om du berättat en del av allt detta, kändes det 100 ggr mer påtagligt nu att få läsa alla detaljer, alla händelser, men framför allt alla känslor. Det kommer inte heller in i mitt huvud den ondskan människor kan bära och utsätta andra för, jag förstår inte hur de tkommer natuligt för de. Jag vill tro att det är ett sätt för de att hantera sin egna olycka. Men ren ondska finns nog, hur mkt man än önskar att den inte fanns. Och apan Alisa, åh, hade ingen aning! ❤ Tänk ändå vilken makalös person du lyckades bli trots allt, och vilket liv du ger din fina son, du ska vara stolt över dig själv, som kom ut "så bra" ur sådana omständigheter och förutsättningar!

    Gilla

    1. Tack gumman. Ja livet har inte alltid varit som man önskar. Är så tacksam för allt jag har idag. Känns nyttigt att tänka tillbaka, suga i sig minnena, smaka på dom en stund för att inte glömma bort värde på allt det underbara man har omkring sig. Jag har mina föräldrar att tacka för den jag är idag, dom visade mig att slit och hårt arbete lönar sig, att man aldrig ska ge upp oavsett motgångarna man möter i livet. Jag kom att tänka på det när jag skrev det, att jag nog aldrig hade berättat det för dig, att jag hade en favoritleksak, en apa som jag döpte till Alisa. 🙂

      Gilla

  6. Har nu läst igenom alla delarna och är så gripen av din berättelse. Vad du har gått igenom i ditt liv! Ni är så starka hela er familj som orkat att fortsätta kämpa ❤️ Stor kram till dig

    Gilla

    1. Tack för dom vänliga orden. Ska fortsätta skriva ner minnena, det kan vara intressant att se tillbaka på och sen märker jag att allt mer går förlorat genom åren. Detta är egentligne en bråkdel av våra liv, min sida av det, min mamma började skriva en bok från sin upplevelse, och den ja den går inte att ens ställa i närheten av det jag skrivit här, för min upplevelse av det hela är ju från väldigt tidigt i livet. Jag är evigt tacksam mina föräldrar för all slit och kämparglöd dom hade i sig för att se till att vi skulle få ett bättre liv. Att jag idag vuxen skulle få känna ren och skär lycka. Tack för att du läser! Kram!

      Gilla

  7. Vilken historia du har med dig i bagaget! Jag älskar verkligen att läsa sådant, varje människa har ju sin egen historia som man inte alls kan ana ibland. Och så söt du var (och är för den delen) på korten! Kram

    Gilla

  8. Vilken historia du har med dig i bagaget! Jag älskar verkligen att läsa sådant, varje människa har ju sin egen historia som man inte alls kan ana ibland. Och så söt du var (och är för den delen) på korten! Kram

    Gilla

    1. Tack så mycket! Javisst alla har sin livshistoria, sina minnen och upplevelser som format dom genom livet. Då för 4 år sedan bestämde jag mig för att skriva ner minnena för att dokumentera dom någonstans och ja det tog ju ett tag tills jag tog till att skriva denna fortsättning, mer kommer skriva det vidare också. Måste få ner mer, för med varje år som går bleknar ju minnena, fylls på med massa nytt ljust och vackert som man upplever varje dag, särskilt nu sen man blivit mamma, det tar över det gamla och det är jag glad för, men historia är ju det, något man kanske borde bevara och spara för framtiden. Tack för att du läst! Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s