Några punkter…

När fick du reda på att du var gravid?
26 april ungf började stickan visa en rosa nyans som inte gick att ta fel på.

Var bebisen planerad?
Ja bebisen var planerad.

Mådde du illa mycket?
Nej, bara några veckor frå ca v 7 till vecka 12 ungf.

Hur blev ditt hår?
Ingen större skillnad, men det kändes som att det växte mer.

Hade du mycket halsbränna?
Om jag hade! Den fanns med mig varje dag! Drack mjölk som lindrade bra.

Vad tyckte du inte om för mat?
Kunde inte äta sushi, åt den och mådde illa efter så jag höll mig borta från det hela graviditeten och har ännu inte ätit sushi. Kunde knappt äta pommes eller hamburgare, skräpmat i överlag då det också gav mig illamående.

Vad gillade du för mat?
Mycket frukt. Hade en period då jag åt väldigt mycket melon och körsbär. Halloumi var också en favorit ett tag.

När kände du bebisens första sparkar?
Ganska tidigt, kändes först som små trummanden mot ryggen. Sen blev det allt mer tydligt. Men det började ganska tidigt och kändes mer rejält runt v 19-20.
När började dina förvärkar?
Förvärkar som värkte började på Lördagen den 12 jan. Annars hade jag haft sammandragningar som inte gjorde ont ca 1 vecka innan. Dock inga förvärkar innan det började närma sig BF.

Var du ofta orolig?
I början var jag orolig. Tills jag fick se att bebisen är på rätt ställe och har ett tickande hjärta samt vi fick bra värden på KUB-testet.

Samlade du på gravidtidningar och böcker?
Samlade inte men köpte några tidningar och läste ett par böcker.

Sparkade bebisen mycket?
Ja men bebisen var också ganska lugn. Alltså inte så mycket som jag skulle kalla sparkar som i bök imagen. Han var väldigt lugn där i som han också är utanför magen om han får äta och man byter hans blöja.

När började du läcka bröstmjölk?
Jag läckte inte bröstmjölk.

Fick du bristningar?
Om jag fick, min mage såg ut som en melon i slutet, alltså med samma sorts linjer som meloner har. Både på sidorna och på själva magen, Inte någon snygg mage nu efter graviditeten.

Blödde du nångång?
Nej tack och lov. Hade varit väldigt nojjig om jag hade gjort det.

Levde du på som vanligt?
Självklart. I slutet blev jag dock 50% sjukskriven så det blev lite mer sova och vila då.

Hur gammal va du när du blev gravid?
26 år.

Hur tog dina föräldrar det?
Mycket bra så klart. Väldigt glada över första barnbarnet!

Hur tog din partner det?
Han var också väldigt glad!

Vart bodde ni?
I samma lägenhet som vi bor i nu.

Hur ofta gick du till MVC?
Så ofta som BM bokade in träffar. Från runt v 20 eller så var det med 3 v mellanrum sen med 2 v mellan i slutet.

Vad var ditt sista SF mått?
Minns inte exakt men har för mig det var 38.

Hur många ggr åkte du in till förlossningen?
En gång, då jag födde sonen!

Hur många UL gjorde du?
Gjorde 2 UL.

Hur började din förlossning?
Med vanlig hederlig latensfas, sammandragningar som började göra ont och slempropp som lossnade.

Hur många timmar tog din förlossning?
Jag vet inte hur jag ska räkna där faktiskt. Jag fick ju värkar redan från morgon lördagen 12te jan. Men jag födde inte först 20.16 på söndagen den 13 jan. Kom in på förlossningen runt 05 på morgonen. Men man kan väl säga att dom starkare värkarna kom på kvällen på lördagen. Så vi kan väl säga runt 24 timmar?

Födde du vaginalt eller kejsarsnitt?
Vanlig vaginal förlossning.

Hur mkt var du öppen när du åkte in?
5 cm. Blev så glad att vi skulle få stanna!

Vilken smärtlindring tog du?

Hemma körde jag med tens-apparat. På förlossningen provade jag först lustgasen (hemsk känsla) sen epidural (gudagåva).

Hade ni förberett BB-Väskan?
Ja vi hade förberett den några veckor innan BF.

Hur var din partner under förlossningen?
Kunde inte ha haft bättre stöd. Vi var så bra synkade och fick så bra stöd av honom!

Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen?
Enligt journalen ca 25 min.

Blev det komplikationer?
Nix allt gick bra.

Fick du sy?
Ja, men inget allvarligt.

Hur var vikt och längd?
51 cm 3430 gram av kärlek.

Ögonfärg?
Hans ögonfärg är jätte svår att definiera, grå-gröna just nu.

Hårfärg?
Mörkt hår.

Ammade du?
Jag ammar just nu men ger lite ersättning också under dagen.

Hur gammal är bebisen nu?
Exakt 3 veckor gammal.

Vad tyckte du om förlossningen?

En mäktig upplevelse. Häftig och verkligen en dag som jag kommer att minnas för resten av mitt liv. Men blev också precis som jag hade föreställt mig och önskat att den blev.

Vill du ha en till?
Självklart!

Planerar ni en till?
Vi planerar att lilla W ska få syskon men inte ännu på ett bra tag! 😉

När kommer andra barnet?
Inte ännu på ett bra tag!

Hur mkt gick du upp under graviditeten?
Vägde mig inte i slutet men 20 kg.

Vilken vecka födde du i?
41 plus någonting… allså inne i v 42. 10 dagar över BF.

Annonser

Förlossningsberättelse (Enormt långt inlägg)

Nåja, så här en vecka senare tänkte jag att jag kanske skulle dokumentera den stora dagen. Eller ja hur allt började och slutade när vår son William kom till världen. Varnar er direkt det är ett inlägg som tar tid att läsa då jag skrivit väldigt detaljerat och jag har skrivit den så mest för att jag ska kunna läsa den sedan en dag när det kanske är dags för ett syskon och ja komma ihåg det i detalj.

Det hela började egentligen redan fredagen den 11de januari. Jag hade gått över tiden med 8 dagar och var lite less och trött på att ingenting verkade hända. Jag hade haft sammandragningar i några dagar sådana som inte gjorde ont och ville att min barnmorska skulle kontrollera att dessa gör någon nytta och att saker och ting faktiskt var på gång. Så när jag kom in till BM på vår sista bokade tid så var det inget snack om att vi skulle göra en vaginalundersökning och se om det är något på gång eller inte. Hon kollade och passade på att göra en hinnsvepning samtidigt som avslut. Det gjorde rejält ont tycker jag och jag tänkte om inte detta hjälper att speeda upp saker och ting så vet jag inte vad som gör… Väl hemma insåg jag att jag börjat blöda och tänkte att ja något verkar ingreppet dra igång.

Samma kväll fortsatte sammandragningarna och natten mot lördagen vaknade jag några gånger av att det började värka. Stark mensvärksliknande känsla spred sig i magen då och då. Jaha tänkte jag kanske är det latensfasen som drar igång. Lördagsmorgonen ligger jag uppe och klockar värkarna som då började komma tätare och var ca 7-20 min emellan. Jag går inte upp ur sängen först runt 11 tiden och tänkte att det var lika bra att ligga och vila så gott det går, för man vet ju aldrig, kanske är det något allvarligt på gång.

Jag går upp och drar igång dagen. Timmarna går och värkarna fortsätter i samma takt. Oregelbundet och ibland med ganska bra mellanrum. Vi bestämmer oss för att ta en promenad. Inget avancerat då foglossningen var en mardröm och jag inte orkade gå mer än dryga 2 km.
Väl hemma runt 16 tänkte jag att det kanske inte var så dumt att försöka gå och lägga sig och sova någon timma. Vi la oss i sängen och jag försökte sova men det gick inte då värkarna var där ständigt och väckte mig varje gång jag slumrade in, så det slutade med att vi istället låg i sängen och pratade om att det kanske var på riktigt det här och att tänk om han snart kommer?

Runt 19 tiden börjar det göra lite mer ont, det känns mer och mer och jag ber min man att åka och köpa pizza, jag hade ju hört att man skulle kolhydratladda inför förlossning så jag tänkte en pizza som är en kaloribomb kan ju va bra grund för natten. Vi käkade kebabpizza och jag andades igenom värkarna. Varje värk som kom försökte jag att andas igenom och slappna av med. Jag satte mig på min pilatesboll och rullade höfterna, hoppade mjukt. Fortsatte sedan med att sitta skräddarställning på mattan och ta värkarna sittande brett isär, allt för att hjälpa och jobba med istället för mot värkarbetet. Andningen hjälpte bra och profylaxkursens mantra om att man ska slappna av och försöka ge sig hän ekade i mitt huvud gång på gång.

Om det fanns något jag hade som mål under slutet av min graviditet så var det att åka in till förlossningen när det verkligen verkligen kändes som att något var på gång. Jag ville inte åka in och sen bli hemskickad utan ska jag in då ska jag vara öppen nog för att bli kvar. Så värkarna jag hade under kvällen såg jag som något jag måste utnyttja och hjälpa kroppen med.

Klockan slår tolvslaget och vi går in i Söndagen den 13de. Jag börjar bli allt mer säker på att vi förmodligen kommer att åka till förlossningen inatt. Värkarna blir starkare och starkare och jag känner nu att jag nog vill prova mer än bara profylax. Då jag hyr en tens-maskin från sjukgymnasten så hade jag planerat att använda mig utav den hemma för den tidiga fasen och smärtlindring hemma.

Jag satte på mig tensen och fortsatte jobba vidare med pilatesbollen, skräddarställning, va uppe och gick och samtidigt körde profylax genom värkarna. Ringde och pratade med mamma och pappa och förklarade att det kanske var något på gång inatt. Bad dom inte oroa sig utan lovade höra av mig om vi åker in. Tensen hjälpte att ta udden av topparna på värkarna. Det märkte jag då den hade en taimer på 30 min och då jag glömde bort att sätta på den igen inför en värk så kändes plötsligt värken så där som att den ska sluka mig hel. Jag började få allt starkare värkar, som började bli svårare att hantera. Men jag försökte påminna mig själv om att inte spänna mig och att andas igenom varje värk.

Runt 2 tiden på natten ringer jag förlossningen och tänkte förvarna om att jag är hemma och jobbar med värkar som jag ännu kan hantera men ja inte vet hur länge jag kommer orka hantera mer. Vid den tiden hade jag duschat, (värmen hjälpte en del men lindrade inte värkarna), tog två alvedon som inte gav någon som helst resultat och hade under kvällen märkt att slemmproppen hade lossnat i delar under kvällen så jag informerade om alla punkter och dom skrev in mig i registret hos sig och sa att jag skulle fortsätta hemma tills jag inte orkar mer, och att jag kunde ringa igen om jag behöver lite stöd eller ville åka in. Under samtalet får jag pausa för värkar några gånger då det inte går att prata igenom dom utan jag måste andas igenom den och fokusera. Lägger på och bestämmer mig för att lägga mig i sängen en stund och vila.

Vi lägger oss i sängen och fortsätter klocka värkarna samtidigt som jag försöker ta dom liggandes. Inte alls skönt och värkarna känns mycket mycket starkare för varje värk som går. Jag börjar känna mig maktlös och att andningen inte hjälper, tensen hjälper något men inte tillräckligt. Runt 3 halv fyra börjar jag få skakningar efter värkarna, kroppen börjar darra som om jag fryser, vilket jag inte gör, men jag kan inte kontrollera skakningarna. Jag börjar känna mig matt efter varje värk som nu kommer med ca 5 min mellanrum. Maken håller tid och hjälper mig att andas igenom varje värk, och håller om mig så jag kan slappna av, det var det enda som verkligen hjälpte att fokusera.
Vi bestämmer oss runt samma tid att vi ska ringa förlossningen och säga att vi vill komma in, jag känner att jag behöver något för att orka med att hantera värkarna.

På förlossningen förklarar dom att det är mycket folk just nu och undrar om vi har möjlighet att vara hemma en timma till och komma in efter klockan 5. Vi lägger på och börjar göra oss klara för att lämna hemmet om en timma. Jag fortsätter med andningen och tensen.

Ute var det riktigt kallt så bilen var helt nerkyld och frostig, maken gick ut för att skotta fram och värma bilen. Strax innan fem på lördag morgon lämnar vi hemmet och beger oss mot förlossning på Danderyds sjukhus. Värkarna fortsatte men jag kände att bilresan distraherade mig något. Vi stannade till på statoil och köpte mackor (jag började bli hungrig). Sen begav vi oss vidare. Väl framme gick vi in samtidigt som två andra par kom in. Vi blev bemötta av några undersköterskor, bland annat en som då hade pratat med mig och maken under natten. Hon tog våra papper och visade oss vårt rum.

Här ifrån börjar jag använda mig av journalen med klockslag och tid.

05:30. Vi blir inskrivna och inlagda. Jag får information om snar byte av personal och blir undersökt av en barnmorska som konstaterar att jag är öppen 5 cm samt har 1 cm lång cervix samt välkomnar oss att stanna. När jag hör om 5 cm öppen blir jag helt galet glad. Vi får stanna! Jag hade lyckats med målet att åka in när det verkligen var på gång. Jag är glad och tar värkarna med samma inställning som innan, nu ska vi minsann föda barn! Jag går och tar en dusch i väntan på personalskifte.

06:30. Ny personal börjar och jag får träffa en ny barnmorska vi pratar om hur jag mår och hur värkarna känns. Jag förklarar att jag vill börja med någon form av smärtlindring då profylax och tensmaskinen inte längre hjälper då värkarna börjat bli mer intensiva. Vi kommer fram till att jag ska testa lustgasen.

07:55 Smärtlindring i form av Lustgas/Syrgas 70/30. Jag börjar andas in och ut i masken. Härifrån tills nästa smärtlindring jag får kan jag sammanfatta det som en hemsk känsla av rus som tar över mig och jag försvinner totalt. Jag har här två typer av värkar, enklare och starka, dom starka försvinner inte med gasen, dom enklare märker jag knappt av. När en stark värk kommer försvinner jag så jag är helt lost, min man försöker hålla mig kvar på jorden men jag hör bara hur det ekar i mina öron, Andas in, andas ut, andas in andas ut, djupa andetag gumman…

08:55 Patienten önska en EDA förbereder för detta.
Ja vi bestämmer oss för att be om epiduralen. Värkarna började komma tätare och tätare och smärtan slukade mig hel, lustgasen jag fortfarande använde mig av gav mer ont än gott då jag knappt gick att prata med alls under tiden.

09:10. Narkosläkaren står upptagen kommer så fort det går.

10:04. Smärtlindring: Epiduralblokade lägges, EDA Se Anestesi. I min värld låg jag i en dimma, hörde hur man bad mig ligga stilla, vilket var svårt när det kom en av dom hemska värkarna. Jag hade okontrollerade skakningar så ja, fick jobba riktigt hårt för att försöka vara helt stilla för att epiduralen skulle kunna läggas. Själva känslan i ryggen då när det sattes? Ingenting, ärligt talat som en liten mygga som bet mig i jämförelse med hur värkarna kändes. Allt gick fort, och jag kunde nästan känna när epiduralen fördes in, det var som att någon magiskt tog bort värken. Heaven! Gudagåva! Jag blev normal, kom tillbaka till medvetandet och kunde röra mig, prata och vara helt avslappnad igen! Vilken lättnad!

10:39 Tar man hål på hinnorna, och Skalp CTG-säts på bebisens huvud. Man tar alltså hål på hinnorna men jag känner inte att vattnet går. Bebisens huvud fungerar lite som en kork och täpper till bra.

Jag mår utmärkt vid den här tiden. Får i mig en bit macka, dricker kola, och jobbar med ”värkarna” genom att sitta på pilatesbollen, går med gåstol samt får in en mjuk matta till rummet så jag kan sätta mig och sitta i skräddarställning som jag gjorde hemma.

I samband med att skalp CTG sattes får man även fram att jag vid den tiden är öppen 6 cm. Alltså bara 1 cm ökning sen vi kom in.

Förlossning_William

 

12:30 får jag en påfyllning av EDA då jag börjar ana värkar igen, dom blir starkare och starkare och jag blir rädd att det kommer ta över mig igen så jag ber om påfyllning snarast möjligt.

Jag får påfyllningen, det känns åter som himmelriket att slippa smärtan så jag går upp och fortsätter röra på mig. Men känner mig matt och kraftlös. Kan knappt stå upp då jag är trött i kroppen. Försöker äta några tuggor av en macka men klarar inte av mycket. Lägger mig i sängen och känner hur illamåendet kryper över mig. Ber min man om en kräkpåse snabbt och så fort den nuddar munnen forsar det rakt ur mig. Efter att jag kräks mår jag genast mycket bättre, så jag ställer mig upp igen och fortsätter jobba på att öppna mig. Detta blir enda gången jag kräks under min förlossning. Förmodligen var det när bebis skruvade sig ner i passagen i bäckenet.

Förlossning_William_2

14:20 Precis innan personalen ska bytas ut igen får jag åter igen starka värkar som långsamt börjar skära sig igenom och göra sig hörda. Jag får lite panik då det inte längre är av den kalibern dom var innan man tog hål på hinnorna, dessa värkar var nu knappt hanterbara. Jag klarar knappt av det och ber att fylla på EDA:n. Rättning jag ber inte jag skriker rakt ut att jag vill ha påfyllning! Paniken sprider sig i min kropp, den okontrollerade frossan tar över mig igen, jag brölar igenom varje värk och skriker efter barnmorskan. Maken påminner om andning och jag försöker lyda, andas, slappna av men det är en kamp!

14:30 Ny barnmorska och undersköterska på plats. Loise och Therese. Man lägger in en ny dos av EDA och gör en undersökning. Återigen försvinner smärtan med en gång! Konstaterar att jag nu är 8 cm öppen.

ca 17:00 (saknas i journalen) får jag återigen sjukt starka värkar som skär igenom, jag kräver att trycka på röda knappen och be om att någon kommer in. Trycket är här. Jag klarar knappt av att sitta ner. Det här GÅR INTE!!! Jag kommer inte att fixa det här om det ska värka så här mycket skriker jag rakt ut. Undersköterskan Therese var jätte gullig och försökte prata med mig emellan värkarna hon förklarade att barnmorskan var hos en annan föderska och skulle komma så snart som det är möjligt. Jag började sakta försvinna in i den mörka sidan. På maskinen såg man nu hur värkarna nådde sjukt höga siffror. Det var inte som innan 50-60 i topparna utan jag började vandra in på 120 i värde… Samtidigt som jag tyckte jag försvann i en annan värld hörde jag både undersköterskan och min man säga : Du är så duktig, så duktig på att andas, och försöka slappna av, fortsätt så, fortsätt så snart kommer påfyllnad av EDA. Håll ut. En stund senare kommer barnmorskan och ger mig den eftelängtade påfyllningen och ber mig att lägga mig ner för att undersöka mig (eftersom jag sagt att jag börjat känna tryck). Vi konstaterar att jag nu är öppen 10 cm och ja ska bara vänta på att bebis sjunker ytterligare och krystvärkarna går igång. Plötsligt var det inte så jobbigt längre och inte heller omöjligt eller något som inte skulle gå. Snart kommer han vår lilla älskling, kände nästan fjärilar i magen vid tanken på hur nära vi nu var till hans födelse!

18:57, Patienten har ej kissat på många timmar. Tappas på 250 ml. Barnmorskan förklarar att det kan hjälpa bebisen att komma ner och krystvärkarna att komma.

Jag får en förlossningspall att sitta på och maken masserar mina axlar under värkarna. Känner mig lite som en falukorv som sjunker igenom pallen, rumpan lixom fastnar i hålet, ja man är ju inte smal så att säga, haha. Jag känner trycket neråt trots epiduralen men det är hanterbart. Vi ställer oss upp och jag stödjer mig mot gåstolen, då började vattnet sippra ut så det blir halt på golvet. Jag slänger mig upp på sängen och står på knä (det måste ha sett komiskt ut för det va som att jag fick för mig att om jag inte kom upp på sängen så skulle bebis glida ur mig där jag stod hahah), går sedan ner på pallen igen en stund osv varvar jag då och då. Står sedan vid gåstolen och känner hur en värk kommer som börjar skjuta ner så kraftigt att jag knappt kan hålla emot. Något händer så jag ber att ringa efter barnmorskan…

19:55 Krystar med utmärkt progress. Helt oforcerat liggandes på sida.

Först försökte jag stående på knäna men kände att jag inte hade bra kontroll av trycket neråt och då jag ville ha kontroll på utdrivningskede ville jag prova ligga på sidan vilket även blev ställningen jag födde i. Jag kände att jag fick till en kraft på annat sätt när jag låg där på sidan. Kunde lixom ta i från tårna. Krystvärkarna gjorde inte ont dom var sköna, med kraften av ens egna vilja blev det mer en chock att man var igång, att det handlade om minuter innan man skulle få se sin bebis.

Började känna att huvudet snart är på väg ut. Brölade med varje kraftfull krystning och försökte hinna med flera pushar på varje krystvärk. Barnmorskan upprepade gång på gång hur duktig jag är. Jag känner att nu är det nära, nu är det när som helst, och hör barnmorskan be mig sakta ner, långsamt långsamt, och inte trycka mer, låta töjas, så jag inte spricker, jag lyssnar på henne, och det är inte så svårt att hålla, trodde det skulle vara svårare, men det går, jag känner hur det långsamt expanderar och en sekund senare hör jag henne säga, tryck lite mer nu så är hans huvud ute, och det gör jag, så säger det swosh, och trycket blir plötsligt lättare än innan. När huvudet var på väg ut kände jag lixom hur det brann till lite, men det gjorde inte så ont som jag hade förväntat mig, jag fokuserade på barnmorskan och hennes röst och varje värk så jag skulle få ut maximalt ur varje värk.

Det kände som sekunder senare som ytterligare krystvärk kom och jag tryckte några gånger och så hör jag skrik. Han är född. Min son är född! Va det allt? Är detta va alla hade varnat mig om? Skrämde mig om? Där fick dom, vi gjorde det, jag gjorde det! Min son är FÖDD!!

20:16 En pojke föds. Skriker direkt.
Förlossning startades: Spontant
Förlossningen avslutades: Ej instrumentellt.

Min son läggs upp på mitt bröst direkt och han skriker högt. Jag gråter hulkandes och försöker prata med honom. Allt som kommer ur mig är hur mycket jag längtat efter honom och hur mycket vi älskar honom. Maken står vid sidan gråtandes, men jag hinner inte uppfatta honom mycket utan är helt slukad av chocken av vad som sker i stunden. Han ligger på mitt bröst. Min son, han som bodde i min mage i 10 månader. Han som sparkade och hickade och komunicerade med mig genom magen så lång tid. Han låg där på mitt bröst. Lilla älskling!!

Barnmorskan konstaterar att navelsträngen är rätt kort, så den klipps snarast av min man. Undersköterskan tar bilder. Jag är i en dimma, förälskad i det lilla livet på mitt bröst.

Barnmorskan börjar trycka på min mage, och jag känner lite små sammandragningar och blup så är moderkakan ute. Får frågan om vi vill se den, och tittar lite bara för nyfikenhetskull. Inget märkvärdigt, en klump. Denna bit varnades jag också om, men jag var verkligen i ett rus, jag kände ingenting!

20:30 Enl journal: Bristning i vaginalbotten sys med 4 enst stygn efter bedövning. Jag frågar barnmorskan om det är allvarligt, och får förklarat att det är innuti och att det inte alls var någon fara att jag knappt skulle känna av det. Det gjorde jag inte heller, antar jag fick nån form av bedövning eller så är man så uttöjd där borta och pumpad med lyckoendorfiner att ingenting känns jobbigt! 😀

Vi blir lämnade själva på rummet och njuter av den lilla söta gosaken i mitt famn. I väntan på brickan med mackorna och te. Vi smsar den glada nyheten till våra föräldrar och sitter och inspekterar den lilla på mitt bröst. Jag testar att lägga till honom på mitt bröst så han får provamma, han börjar suga direkt. En stund senare inser vi att lillen har bajsat på sig, och mig, så mina kläder är helt slajmiga med grönsvart avföring. Jag tänker att jag ska gå upp och skölja av honom i handfatet vid sängen och ställer mig upp. Just då och där så känner jag ett plask och hur det rinner längst mina ben. Tittar ner och ser en enorm pöl med blod, och jag står i den med fötterna helt nerblodade samt blod längst mina ben som rinner.

Vi trycker på röda knappen. En minut senare springer min man ut och ber någon att komma in för att jag blöder.

21:20. Far kommer ut och berättar att det blöder, kommer in på salen. Ligger i sängen med blod på golvet. Klämmer på magen, livmodern kontraherad nedom navelplan. Sivar mindre mängd blod under press. Hänger infusion Ringer-Acetat som finns på rummet. BT 120/70 mm Hg, puls 90 spm. Ger iv inj syntocinon 8,3 pga ytterligare blödning efter partus. Pat

Ok. Mina ord då? Jo tack det blödde ju, så när T går iväg och ber någon att komma in, och då kommer en manlig barnmorska med vår bricka med mat och ser pölen, springer då iväg och då kommer barnmorskan som förlöste mig tillsammans med manliga barnmorskan, dom tar blodtryck kopplar mig till nån dropp, sprutar in något i infarten på min handled och börjar klämma på min mage. Det gjorde så jäkla ont när dom tryckte mot livmodern! Ärligt nästan värre än att föda ut ungen! Dock blev jag något störd av att barnmorskorna stod och pratade över mitt huvud om vem som skulle ”bära ansvaret över mig”, för detta sker så klart under ett skiftbyte. Det tog en stund innan dom kom överens och jag fick inte veta något under tiden dom höll på över mig. En stund senare tar en annan barnmorska över mig och klämmer i magen igen och får ut rester som var kvar i livmodern som hon menade orsakade blödningen. Jag fick sammandragande medicin i infarten och blev sjukt matt.

21:40 Övertag av BM Ewa U, Uterus slappar något, ger inj metherin 0.2 mg i v. Umätt blödning totalt 450 ml.

22:58

Mamma:Bltr 120/70, Totalblödning 450 ml. Uterus väl kontraherad, Har kissat. Har fått Methergin, f ö inga riskfaktorer enl checklista.

Barn: Barnet Sugit. Har ej kissat. Makonium har avågtt, temp 36.6. Mek. fostervatten f ö inga rskfaktorer enl checklista.

Jag vet inte exakt tid men när en barnmorska kommer för att väga och mäta W, får jag gå upp ur sängen och gå och duscha av mig. Jag kan knappt stå på  benen och är fruktansvärt matt och yr (måste nog vara efter blödningen). Blir lite oroad över att jag ska duscha själv då jag knappt kan stå på benen, ber min man att hålla koll på att jag inte svimmar i duschen. Har sjukt svårt att andas. Som att lungorna och organen ramlat ner och jag inte får tillräckligt med syre, dom har ju varit upptryckta så högt upp och delat på minimalt med plats med bebis ett bra tag så det märktes väl när allt fick sjunka ner igen. Står och djupandas när jag pratar med T.  Duschar sittandes och väldigt snabbt. Klär på mig mina egna kläder, håller i mig och är så där metodisk så jag inte svimmar. Känner mig äntligen ren och fräsch igen.

Kommer ut ur duschen och får då veta vad sonen väger och hur lång han är. Han är inte alls så stor som folk gissade. Fick ju ofta kommentaren ”ah en stor bebis” när folk såg min mage. Vi pratar lite om att vi inte fick avnjuta våra mackor i lugn och ro och jag är fundersam över hur jag ska orka till BB hotellet. Då kommer barnmorskan in med en rullstol och förklarar att jag får åka i denna till BB. LÄTTNADEN!!

Vi tar alla våra grejer. T går och hämtar bilen med alla våra grejer och åker till BB-hotellet med allt. Jag sätter mig i stolen med W och vi körs till BB-hotellet…

Där slutar vår tid på förlossningen…Vi installerar oss på BB och jag ligger och stirrar på det finaste varelsen någonsin skapad hela natten lång… Berusad, och sprängfylld av hormoner så tårarna sprutar. Vilken känsla. Vilken grej vi just varit med om!

Nåja vet inte hur många som orkat läsa hit men det här är ialf berättelsen om Williams födelse. En förlossning som jag ser tillbaka på med glädje, värme och kärlek. Det gick faktiskt exakt som jag hade önskat mig och skrivit i mitt förlossningsbrev. Ingenting jag kanske gärna gör om imorgon men absolut inget jag kommer att titta tillbaka på med skräck tvärtom, som något fint och häftigt som jag och min man klarade igenom tillsammans sida vid sida, kunde inte få bättre support och peppning.

Vi var verkligen ett team tillsammans. Skrattade igenom öppningsskedet, skämtade, och tiden av ”väntan” gick så fort att det knappt var något vi kände av och när han väl las på bröstet, ja då föll allt på plats. Vi hade tillsammans skapat en sån perfekt liten varelse, med tio fingrar och tio tår, en perfekt liten söt näsa, ögon, mun, alltså det där skapades inuti min mage. Vilken grej! Den bästa och största grej jag någonsin varit med om, och absolut det fränaste, tänk va ens kropp klarar av. Kvinnans kropp är kanske det coolaste som finns!

 

 

 

 

 

 

BM- besök

Idag hade bokat besök hos barnmorskan. Jag hoppades slippa men det blev inte så, och vi fick fint gå på sista kontrollen. Hon gjorde dom vanliga undersökningarna och konstaterade att jag fick något förhöjd blodtryck, jag som haft exemplarisk hela tiden, men det var verkligen pytte lite upphöjt alltså helt normalt ändå men för mig lite högre än vanligt. Så det är väl hela grejen med väntan som börjar sätta spår… Sen gjorde hon en annan undersökning… och konstaterade väl att saker och ting är på gång och minna sammandragningar gör ialf nån nytta. Inga super framsteg men nytta gör dom. Så vi får väl se, hon gjorde också ett ingrepp på mig som kanske ger det hela en push i rätt riktning, fasen vad det gjorde ont men jag hoppas det va värt det. Sammandragningarna är starkare nu tillsammans med smärta så något bra värkar det ha gett ialf.

Om inte bebis tittat ut tills på tisdag ska vi ringa in och boka en tid för igångsättning runt den 18de jan. Hoppas hoppas vi ska slippa sånt men skönt att det nu kan bli en riktig nedräkning då jag snart inte får gå gravid längre.

Känner mig inte jätte taggad att skriva och uppdatera här varje dag när det egentligen inte sker något särskilt så jag skriver när jag skriver…

Vecka 41

Ja, det är inte något jag hopades jag skulle behöva göra men nu är det dags att sammanfatta även vecka 41 då bebis inte behagat sig att komma ännu.

Jag är ganska bitter och ja det blir nog ingen super positiv uppdatering.

Det finns ingen sammanfattning av denna vecka från familjeliv då det inte finns någon sådan där efter vecka 40. Apparna jag har skriver alla att det är bara vänta och vänta på att bebis gör sig redo att komma ut samt lite exempel på vad som kan ske som tecken på att förlossningen är igång. Därför sammanfattar jag bara veckan rakt upp och ner istället.

Denna vecka har alltså bara inneburit en lång jäkla vecka av väntan. Jag har känt mig så frustrerad över att ingenting händer att jag bölat och varit grinig och less på att ha ont i rygg och bäcken, vara svullen, ha ont i händerna, fingrna, fötterna ja you name it. Medan bebis bara ligger där och njuter, utan någon som helst bråttom att komma ut!

Nu medan jag skriver dessa rader i bloggen sitter lillen och buffar järnet i magen, hela magen blir avlångt sidled för han sträcker ut sig på något sätt. Trångt är det, känner honom överallt nu, det är alldeles hårt på framsidan av magen, lite mjukt på sidorna fortfarande men annars har han verkligen snart ingen plats där i.

Nå ja under veckan har jag provat allt man kan prova, färdknäppat, gått promenader, studsat på min pilates boll varje dag och gjort rotationsövningar, druckit hallonbaldste, ätit en ananas, fått fotmassage, dansat, sprungit på plats (Så gott jag kunnat gör ju så förbannat ont). Men ingenting hjälper att dra igång verksamheten. Jag har haft sammandragningar ett antal dagar men inget allvarligt bara att magen stelnat som en sten och sen slappnat av, det gjorde knappt ont. Dock har det varit sparsamt med det senaste dagarna.

Två senaste dagar har jag dock haft en aning om att en eventuell slempropp kan ha släppt. Sorry för den äckliga infon men ja jag misstänker att det kan ha varit det, många upptäcker den inte osv skrivs det men ja jag har fått för mig att det måste ha varit den. Tänker inte gå in på detaljer. Dock innebär ju slemproppen ingenting, förlossning kan starta 1-7dagar från det eller längre fram så ja det känns inte som tillräckligt bra grej att hålla sig fast vid.

Imorgon ska vi till barnmorskan igen. Buhu, jag hade hoppats att vi skulle slippa det. Men men inte mycket jag kan göra. Vi ska prata om eventuell igångsättning nästa vecka.

Hopplöst tråkigt att sitta o vänta och känna efter. Hopplöst när alla man känner hör av sig och undrar om något sker när det inte gör det. Hopplöst att man sitter här och väntar o väntar när ungen är färdigbakad där inne men vägrar komma ut av sig själv…

Kom nu lilla unge!!!

Bilderna denna vecka: 

Väntan

Ja, dagarna går och bebis i magen består…

Idag har jag varit på utflykt, lämnade hemmet och åkte till en kompis för att träffa henne och hennes lilla snart 3 månaders son. Så söt liten pojke! Det va kul att ses igen, sist vi sågs va hon lika stor som jag är idag och skulle föda när som helst. Det känns inte alls som att det var så länge sedan men tiden går ju så fruktansvärt fort!

Jag var där några timmar, gosade med bebis och fick lite svårt att förstå att det är en fråga om dagar innan vi också har en liten gosplupp hemma. En lat liten gosplupp som vägrar lämna mammas mage.

Inget nytt alltså. Ingen bebis född den 8de januari. Nu har nästan hela listan med gissare gissat fel! Ett datum kvar den 10de där både mamma och Angelica har gissat att lillen ska titta ut på så vi får väl se, om någon ens kommer i närheten eller om det blir en senare bebis.

Svärmor berättade idag att min kära man inte heller hade bråttom ut och var nästan 2 veckor sen. Jaha, så det kanske är där skon klämmer? Han är precis som sin pappa då kanske? Äsh spekulationer jag vet men vill banne mig att något börjar snart. Är trött på sammandragningar som inte ger något… Komigen nu bebis!

 

Sömnlös

Jag lunkade precis upp mig själv ur sängen och sitter och äter frukost framför nyhetsmorgon. Grinig över att jag knappt sovit något i natt. Hur är det tänkt att man ska vila och samla kraft när man knappt kan sova om nätterna? Jag är så tjock i näsan att jag inte kan andas normalt på nätterna. Vet inte om det är den torra luften i sovrummet eller att jag är gravid. Är täppt i näsan fastän jag inte är förkyld och sömnen lyser med sin frånvaro nu flera nätter i rad.

Inga speciella känningar i magen annars mer än dom sammandragningar jag haft i några dagar så inget nytt på den fronten. Erkänner att allt börjat kretsa kring min mage för mig nu. Dom flesta tankarna som snurrar i huvudet är nu om när det är dags….

Men men, får försöka gör något av denna dag med. Ska eventuellt försöka gå en promenad idag på några km, röra på mig och få lite frisk luft.

Besök hos BM & dagen D

Jag tänkte jag ska ta och skriva ett inlägg utan att ha den låst angående hur det gått hos BM idag, jag skriver ju alla veckouppdateringar under lås och bom så det kommer ju inte alla åt och jag vet ju att många undrar om bebis är på gång osv med tanken på att det är 3/1 idag och dagen då han var beräknad komma enligt ultraljud som vi gjorde i augusti.

Men nej ingen bebis idag! Jag har aldrig räknat med det heller 3 januari känns inte som dagen då min son ska födas. Jag har ju själv gissat på 5-6 januari så vi får väl se om jag har fel. En moders intuition kanske inte spelar någon roll vid sådana tillfällen. Hahaha

Ialf besöket hos barnmorskan kan sammanfattas som så att vi bara gjorde vanliga undersökningar, lämnade urinprov som visade att det inte finns någon protein i urin som alltså är bra, blodtrycket visade sig vara finemang precis som alla andra gånger vi mätt den 120/70 , bebisens hjärta slog raskt som vanligt och hon tryckte ner i magen och kände om han hade sjunkit ytterligare och det hade han enligt henne. Hon mätte också sf måttet som nu är på 38, sist var den 38. Jag trodde den skulle vara mer… Sen bokade vi ytterligare en tid till 11 jan. Hoppas slippa gå på den!

Har idag fått massa sms, och samtal och förfrågningar om bebis kommit eller ej hade ärligt inte trott att så många skulle komma ihåg när vi hade BF hahah men men har sagt att vi hör av oss när något sker. Som att någon kommer missa den nyheten när det väl är dags!! 😀

Bjuder på en tjockisbild dagen till ära! 😉