Sömnlös…

Sitter vaken. Borde sova sen länge. Men blir så när jag sovit middag mitt på dagen med sonen. Mycket i huvudet. En miljon tankar som snurrar. Har varit mycket som hänt på jobbet senaste tiden som påverkar mig direkt och som jag inte kan styra över. Känns självklart som att det inte är något att deppa över, men samtidigt är det inte så lätt att bara köra som att ingenting har hänt. Det är människor, som man kommer nära, som man är med dagligen och som försvinner ur ens liv. För alltid. Hela det här grejen med att man spenderar mer tid med kollegor som man sen går skillda vägar ifrån är plågeri på något vis tycker jag.

Ligger saker och gnager på en hela tiden. Som det faktum att min moster har cancer. Ja inget man pratar om. Inget man tillåter sig ens uttala riktigt. Det är så sjukt overkligt och grymt att jag inte vet vad jag ska säga eller tänka. 48 år gammal. Ett helt liv framför sig. Hon måste bli frisk. För sina 3 barns skull. Måste bli bra igen. Det finns inte andra alternativ. Får inte vara några andra alternativ. Önskar jag kunde hålla om henne och säga att allt bli bra, få henne att tro det för en stund. Men jag är här och hon är där. (Moskva)

Såg en film idag om just cancern…. The fault in our stars. Kärleksfull men rak. Sorglig, och fick mig att tänka. Man tar så mycket för givet!

Känns som att jag bara svamlar. Gör säkert det också. En sådan dag idag. Då känslorna varit utanpå.  Mycket i huvudet, mycket i hjärtat. Många frågetecken. Hopp och önskemål.

Dags att gå och lägga sig…

Annonser

Sabinas kamp är över

 

bok_2

Igår somnade hon in… Sabina som skrev om sin kamp mot sjukdommen. Vi är några stycken på jobbet som följde hennes blogg och hoppades in i det sista att hon möjligen hade någon chans att få uppleva lite mer av livet. Men rätt va det var blev hon riktigt dålig, och somnade in. Jag känner en sorg när jag tänker på att hon inte längre finns vid liv. Sabina hade ihop med två andra sjuka tjejer fått ihop en bok som heter Livet kan inte vänta. Den boken har jag fått chansen att bläddra igenom idag, men tyckte att det blev för jobbigt. Men en dag ska jag skaffa mig den och läsa den. Klicka på boken här ovan för att se var man kan köpa den…

Det känns sorgligt att inse att hon inte längre kommer blogga, och likt Madde kommer att vara i våra minnen för alltid. Det känns jobbigt att tänka på att hennes döttrar har förlorat sin mor och hennes familj har förlorat en syster/dotter/fru.  Ibland undrar man om vi inte kan göra mer för att främja vår hälsovård så att färre ska råka ut för samma sak. Tillsammans borde vi ju kunna…