Det går undan!

Tiden flyger. Varje gång jag sätter mig ner för att skriva kommer det annat ivägen och jag släpper telefonen. Men nu ska jag försöka skriva ner några rader. Sommaren drar iväg, veckorna går och det är knappt man kan säga det är sommar. Regnar och känns mer som en varm höst. Men hoppas på några soliga dagar innan riktiga hösten kommer! Två barn, flytt och allt va det innebär stoppar inte oss från att ta vara på dagarna. 

Vi har varit på Furuvik, åkt på dagskryssning till Åland, sonen har haft utflykter till Drottningholm, Junibacken, ut till farmor & farfar för båtfärd och fiske m.m. Lillan får fint följa med i babybjörnen. 🙂 

   
 
Några bilder från Furuvik bjuder jag på här. Kryssningen gick över förväntan. Lillan sov i princip igenom hela vistelsen. Vaknade för mat ett par ggr och lite vaken tid men sen somnade hon om. Jag frossade i goda sommarsallader och godsaker från buffén och njöt av varie tugga! Mums så god maten var. Köpte lite nagelack från Essie från taxfreen också.

   
 
Försökt gå promenader dom dagar jag haft möjlighet och passat på och rört mig. Det är en del kilon kvar att göra sig av med från graviditeten och fogarna börjar kännas som vanligt så försöker ta vara på makens närvaro hemma. Tagit massa fina bilder på mina promenader. 

   
    
   
Sån går dagarna. Lill sparven (dottern) växer och börjar bli lite mer uppmärksam på sin omgivning. Vi har också fått se ett par leenden som dykt upp ungf när hon var 4 veckor. 

Igår föddes också min kusins lilla dotter Sofia. Stor tjej på 55 cm dock inte så tung för sin längd då hon vägde 3720 gram. Härligt med barn i samma ålder! 

Nåja en liten uppdatering från mig mitt i sommarn! Hoppas på mer sol framöver! 

Annonser

Äntligen tillbaka!

Ni kära läsare som brukar titta in nån gång i veckan måste ha noterat att sidan legat nere sen onsdag. Jag har tyvärr inte kunnat göra något åt detta då felet låg hos min webbhotell och det dröjde först till idag att få ärendet hanterat. Har känt av detta väldigt mycket då jag haft en del jag velat skriva ner och dela med mig av. Men inte så mycket jag kan göra åt saken. Nu hoppas jag det fungerar bra framöver och sidan fortsatt ligger uppe vidare.

 

Förra veckan var det jobb som gällde tills fredag som vanligt då jag och sonen var lediga tillsammans. Vi tog oss ut till Stockholmsmässan o gick på UnderbaraBarn mässan samt Choklad och bakmässan. Som vanligt mkt trevligt att besöka båda mässorna och jag fick med mig en del smått och gott!

IMG_9752.JPG

IMG_9749.JPG

IMG_9748.JPG

Lördag och söndag spenderades hemma och ute med båda mina älsklingar. Lillen fick tanka närhet från oss båda. Jag passade på att testa fixa naglarna igen efter ett uppehåll på över ett år. Reagerade mot det lite smått men tror forfarande det är pg av uv-lamporna då det bara är på fingrarna o inte runt naglarna det blir små kliande utslag som försvinner inom 1-2 dagar.
Naglarna blev supersnygga!!

IMG_9757.JPG

Härlig helg! Hade dock svårt att somna inatt och hade svårt att sova så är inte piggaste jag idag. Tur lillen va söt som socker imorse så lämningen gick finfint.

Ikväll är det också dags för första föräldramötet på förskolan. Spännande!

Längtar till fredag redan!

Ingen kunde förbereda mig…

Har inte haft lust att gå in hit på länge eller skriva något för den delen. Jag har sånna perioder då bloggen känns som onödig slöseri av tiden. Men så finns det dagar då jag känner att jag likaväl kan skriva ner några ord, utlämna en bit av min själ. Lämna ett avtryck av denna dag.

Året är i full gång, och som ni redan vet är det med stormfart vi närmar oss sonens födelsedag. Jag har seriöst nån form av ångestladdning för det hela. Kan inte få in i mitt huvud att han blir ett år. Att det var ett år sedan jag vankade runt här hemma frustrerad över att han var försenad. Att han ännu inte hade kommit ut. Han var beräknad till 3 januari men så gick dagarna och ingenting, absolut ingenting hände.

Igår när jag var hemma hos mor och far så tittade jag på en film, som hon gjorde torsdagen innan sonen föddes. Han kom på en söndag så ja jag var ganska så frustrerad runt den 10de januari torsdagen då mamma filmade mig på kvällen när vi fikade tillsammans.  Då vi skulle till barnmorskan dagen efter för att prata om hur vi ska göra om bebis inte vill komma ut självmant var jag ganska less på väntan. Jag såg så enorm ut. Jag var enorm. Ett år senare är jag mitt gamla jag igen. Formen är densamma den var innan barn och ja jag känner mig som innan ialf fysiskt i min kropp. Men det är insidan av mig som inte är densamma. Jag är inte samma människa jag var 20.00 söndagen den 13 januari 2013. Jag var då ovetande om vad lilla människan som skulle komma i mitt liv 16 min senare skulle göra med mig.

För wow vad denna lilla människa verkligen har förändrat min värld. Hela min tillvaro. Inte bara världen som vänts upp och ner, hela min insida, alla mina känslor, mina prioriteringar, mina drömmar, mina önskningar, farhågor, rädslor. Allt förändrades det ögonblicket han tog sina första andetag och hans röst för första gången fick göra sig hörd.

Jag har aldrig tidigare varit medveten om tiden så som jag är idag. Jag har aldrig tidigare tänkt på alla stunder som passerar som jag aldrig någonsin kommer få återuppleva igen. Aldrig någonsin kommer stunderna tillbaka. Det mest värdefulla jag har är idag. Tillsammans. Varje stund. Varje ögonblick vi spenderar tillsammans försöker jag suga i mig allt jag kan, spara ner i minnesbanken. Känslan, beröringen, doften. Den underbara doften som bara mitt barn har. Hans fantastiska leende och ögon som glittrar som aldrig ett par ögon någonsin gjort tidigare för mig under mitt nu 28 åriga liv.

Jag må låta klyschig men jag hade en föreställning. En tanke om hur det skulle vara. Hur min tid som föräldraledig skulle vara. Hur det skulle bli när vi skulle åka hem från BB. Föreställningen om att jag skulle vara rädd att lämna tryggheten på BB och få ta hand om denna lilla varelsen som jag knappt kände mer än från buffarna i magen under dom månaderna vi spenderade tillsammans under graviditeten.  Men jag kände inte någon rädsla. Jag kände självklarheten. Att han är i trygghet. För jag visste där och då att jag ska hem och ta hand om honom så som jag aldrig tagit hand om någon eller någonting i hela mitt liv. Kommer aldrig glömma stunden jag hade i hissen på BB när jag såg mig själv i spegeln och istället för den gamla Nelia som alltid stirrat tillbaka var det en annan, en stolt mamma, som skulle åka hem med min son.

Första tiden, varnade alla för. Jag trodde jag var redo. Jag trodde jag var beredd på allt. För jag hade ju hört. Lyssnat. Tagit till mig av berättelser om dom lugna barnen som sov fint och om barnen som var ledsna hela tiden i 3 månaders tid utan att någonting, ingenting, hjälpte. Men jag var inte beredd på känslorna. För det finns väl ingen som kan förbereda en för känslorna. Inte visste jag att det skulle göra ont, fysiskt ont i mig när jag skulle höra mitt barn gråta. Ingen kan förbereda en för det. För hjälp så ont det gör att se sitt barn ledsen och när det inte finns något som du kan göra för att trösta. Det är nog det mest frustrerande i hela världen. Att dröna runt som två zombies var det vi levde i den första månaden hemma. Samtidigt som jag var helt paralyserad av allt som hände var jag rädd om att det för alltid skulle vara så. Ledsen och gråtande bebis som aldrig skulle vara nöjd med något vi gör, aldrig vara glad.  Man vet inte bättre. Så var det för mig. Jag saknar inte denna tiden och tror ärligt inte det kommer vara en tid jag kommer sakna någonsin.

Men så kom det dagar då han äntligen började fästa blicken. Jag kände hans närvaro. Han ville göra kontakt. Min lilla varelse som tidigare endast kommunicerade med buffar i magen och som vägrat kommunicera alls senaste 3-4 månaderna började göra försök till att förstå varandra. Det var ungefär där som magin började.

Sen rasslade det på. För varje ny sak som han lärt sig har det blivit enklare och enklare. Frustrationen över att vara hungrig försvann när riktiga maten gjorde intåg i hans liv, frustrationerna var många för min lilla människa, och försvann en o en med varje färdighet. Ungefär där började även jag förstå att min lilla älskling aldrig kommer vara densamma för varje dag som går. Visst hans personlighet lyser igenom i allt som sker, men jag menar att han med varje dag lär sig något nytt, upplever något nytt och förstår allt mer av den vardagen vi lever i . Vilket innebär att hur han var idag kommer han aldrig vara igen. Det svider att veta. Det gör fysiskt ont i mig att veta att jag inte kan resa i tiden för att njuta av honom i denna ålder igen. Försöker komma ihåg att filma filma filma, så jag kan för en liten stund resa tillbaka om så igenom film.

Här om dagen pratade vi om att det är ingen som skulle kunna påstå att han inte är min son, för från den stund han las på mitt bröst nykläckt, har jag inte släppt honom ifrån mig för mer än några timmar. Jag kan nog räkna ihop alla timmar jag varit ifrån honom på mina händer och fötter under hela det här året, nästan ialf. Det har inte varit länge jag klarat av. Jag har inte känt behovet att ha barnfria helger, eller barfria dagar. Några timmar då och då räcker gott. Jag har haft 27 år av egentid. 1 år är ingenting i jämförelse. Jag vet jag vet alla säger ju att man inte ska tappa bort sig själv när man fått barn. Man ska inte glömma sina intressen, man ska fortsätta med dom. Man ska ta sig tiden att umgås med vänner. Man ska ska ska ska så jäkla mycket. Jag är trött på vad man ska bara för att alla andra säger det. Well guess what? Alla är olika. Jag har mina intressen kvar. Men jag har inte behovet att dricka vin och gå på krogen bara för att det är vad andra gör och vad som förväntas att man ska ha saknat efter 42 veckor av graviditet och första tiden hemma med ett litet barn.

Jag har prioriterat min familj före allt annat. Så är det. Min son går först, min man och våra föräldrar sedan och efter det vänner och därefter alla andra. Min son är liten en gång i sitt liv. Det är även nu under denna tid han behöver oss sina föräldrar mest och det är därför jag anser att vi ska finnas där för honom när som och jag är det mer än gärna! Jag vill inte en dag ångra att jag prioriterade andra saker före honom. Jag vet hur det är att växa upp med föräldrar som var upptagna med andra saker, förvisso bra saker, saker som dom var tvungna och göra för att vi skulle ha ett drägligt liv men ändå. Jag vet hur mycket min mor idag ångrar att hon inte fick njuta av mig som liten på samma sätt som hon idag får njuta av sitt barnbarn.

Så mycket som vändes upp och ner för mig som sagt. Från att tidigare bara haft sig själv att tänka på så sätter man sig själv åt sidan och gör det gladeligen för det finns lixom inget viktigare än min lilla bebis som snart inte längre är en bebis utan ett litet barn på 1 år. Helt otroligt. Känner mig så tacksam för allt och så välsignad över att få uppelva en liten individ växa upp, lära sig alla färdigheter som är självklara för oss som levt ett tag på jorden, se världen genom hans ögon, för första gången. Framförallt känna hans värme och kärlek. Tacksam så det inte går att sätta ord på det jag känner.

Nu fick jag ner en hel novell här och vet inte om det är någon som faktiskt orkat läsa allt jag skrivit men det är sådant som snurrar i en hjärna på en mamma som snart varit mamma i ett helt år. Mamma. Jag är mamma. Jag är mamma till en alldeles speciell, underbar, härlig, busig, gråtig inför sovdags, dansande, babblande, hungrig, snäll, omtänksam, snabblärd, uppmärksamhetstörstande, nyfiken, liten människa, som är min son, min sol, mitt liv…

”Солнышко мое, сладкий мой маленький мальчик как я тебя люблю не передать словами, ты самое святое на свете…” – твоя мама…

20131105-215826.jpg

 

 

Det här med sömnen…

Det är väl egentligen väldigt naivt av mig men samtidigt självklart helt naturligt att jag inte la mycket tanke i det här med bebisar och deras sömnvanor. Helt ärligt var det inte något jag trodde skulle vara en jobbig grej med att få barn. Jag menar ehm bebisar sover, det är väl inte så mkt mer med det tänkte jag. Men ah va mkt mer det är!

Första tiden när min son föddes var hela tillvaron vänd up och ner och helt ärligt var sömnen det jag tyckte funkade hyfsat. Nattetid ialf efter 3. För i början så hade han ju vänt upp och ner på dygnet lite och följde sitt mönster så som han hade det i magen när jag var gravid. Vi brukade somna runt 3 tiden och klev inte upp först runt 11-12 på dagen. Det funkade. Men vi samsov ju så ja det ammades säkert 100 ggr där emellan sömnen. Men så blev han äldre o äldre amningstillfällerna började glesa och vi fick honom att sova i sin säng med napp.

3 timmar emellan amningarna och massa nappinstoppningar blev nätterna istället. Men istället för att snutta på tutte blev det då nappens om fick agera snutte. Jag fick sova. Dock började han närma sig 4 månader och nya saker började ske. Vändning från rygg till mage som resulterade i att man plötsligt är överallt i spjälsängen och vägrar ”läggas” still. Nappen flög ut hela tiden och jag fick vakna 10 ggr per natt för att stoppa in den igen, då bebis vaknade skrikandes.

Sömnen utvecklas hela tiden och förändras. Det som funkade förra månaden behöver inte funka denna. Det är det kruxiga med det här med små bebisar. Dom är så oförutsägbara! Men jag fortsätter slita och jobba på att vi ska få en bra sömn tillsammans, inte bara vi föräldrar men också vår sötnos.

Att vakna 10 ggr för att man tappat sin ”trygghet” nappen kan inte vara kul även för sonen. Så jag bestämde mig för att vänja av honom från att använda napp. Förra vecka ungf samma dag tror jag slutade vi med napp vid läggning. Det har varit krig att lägga ner, och första nätterna fick vi hålla på ett tag för att få ner honom i varv. Jag såg till att snutten istället kan vara det där trygga. Så nu en vecka har han somnat utan napp och sovit bättre o bättre. Har under denna vecka fått 2 nätter med 12 h sömn med 6 h mellan väckningarna och amning. Hade ju aldrig tidigare hänt någonsin!

Visst är det också en bidragande faktor att han även äter gröt innan han ska sova. Sen att han inte vill ha filt när han sover, för då blir han för varm o vaknar av det… Det är mycket som ska klaffa för att det ska bli så bra som möjligt att sova för honom. Det här med filt tog det ett tag innan jag fattade o slutade med.

Antar att det kommer att vara så här. Att man får successivt ändra och anpassa i barnets sömnrutiner för att förbättra och anpassa till situationen. När han börjar kunna stå lär det bli mer förändring mer anpassning vid nattning. Men det tar vi då. Dock börjar jag redan nu fundera på det och förbereda mig mentalt lite på att det kommer att förändras ytterligare…

Det fina i det här tycker jag är dock att se hur anpassningsbar min bebis är. Hur viktiga rutiner är för honom och hur vi med tiden lär känna honom allt mer och får honom att bli den där ”exemplariska” bebisen genom hårt arbete och fasta rutiner. Vissa barn sover djupt och gott av sig själva andra behöver hjälp. Vår lilla rackare och krutpaket behöver hjälp och det är kul att kunna se förändring och uppleva hur han växer in och tar till sig av nya saker och att han är så anpassningsbar och flexibel trots att han har en sån  stark vilja… han låter oss leda honom, med lite motstånd och stret ibland men låter oss… 🙂

 

 

Soliga torsdag

Idag var det dags att åka till Fridhemsplan och gå på dejt med kollega och hennes 6 månaders lilla tjej. Sonen var sitt glada jag idag så det var inga problem att ta sig iväg. Väl där blev det väldigt stökigt då vi hamnade mitt i lunchruchen bland massa folk, och andra mammor med bebisar, så ja tror min lilla älskling fick lite för mycket intryck på samma gång. Kanske skulle ha valt en lugnare plats.

Hade ialf förstått att det skulle vara lite väl mkt intryck för offentlig amning så jag tog med mig utpumpad mjölk och tog fram det istället när nöden slog till. Det funkade smidigt tycker jag. Ska nog göra så om vi ska iväg någonstans där amningsrum saknas.

På vägen hem stannade jag och handlade yoghurt på Lidl, dom har en yoghurt med apelsinsmak som jag bara älskar! Sen såg jag också några goda smoothies som fick följa med hem med. Lidl hade erbjudande på små barnböcker för 25 kr så jag köpte två förpackningar. Himla gulliga böcker.

[pe2-image src=”http://lh4.ggpht.com/-H54YmyRX_f8/UXmMsrCwsII/AAAAAAAADtA/yY3DKoX31VY/s144-o/PicasaUp.jpg” href=”https://picasaweb.google.com/Nelayah/PicasaUp#5870878288350589058″ caption=”PicasaUp” type=”image” alt=”PicasaUp” ]

Efter vår utflykt så såg jag till att sonen kom ner i varv och fick lite lugn hemma, så vi sov middag tillsammans. Det blev en del gråt innan vi somnade (hans sätt att bearbeta alla intryck) och till slut slocknade vi 2 timmar i sängen. Mys!!

En solig promenad blev det också av idag efter att pappan i familjen kommit hem från jobbet. Tog inte ens på mig någon jacka idag. Så skönt det var! Nedan ser ni bild på ett träd som bävrarna anfallit. Haha, snart tippar dom den helt!

[pe2-image src=”http://lh3.ggpht.com/-cMFcOB4zVFw/UXmMvT7AuvI/AAAAAAAADtA/MMBaziGN-jI/s144-o/PicasaUp.jpg” href=”https://picasaweb.google.com/Nelayah/PicasaUp#5870878333683677938″ caption=”PicasaUp” type=”image” alt=”PicasaUp” ]

 Nu sitter jag här och skriver det här meningslösa inlägget medan minna killar ligger och sover. Lite egentid så här sent på kvällen framför Debatt på svt1. Ska nog stänga ner strax och gå och sussa jag med.

Nya bullar

Ja, eftersom min son börjar växa och bli en egen liten idivid har jag kommit fram att jag inte vill dela av mig av bilder på honom till allmänheten mer och kommer att låsa dom inlägg som innehåller bilder på honom med särskilt lösenord. Dom som får den är personer jag känner förtroende för och som jag har nån form av kontakt med sen innan. Alltså inga anonyma människor utan läsare jag känner till sen tidigare. Tanken är väl mer att jag ska veta vilka som ser bilder på honom istället som det varit hittills öppet för allmän åskådan.

Jag kommer fortsätta skriva om mammalivet osv, som vanligt men inte lägga ut bilder på honom utan lösenord. Det känns mer rätt på något sätt och ja ni som varit med kommer inte missa något så att säga. Så fort ni ser ett inlägg under kategorierna Mammaliv eller W’s utveckling då är det lösenordet som krävs.

Aja, då vet ni ialf!