Ännu ett år

Fick för några dagar sedan fakturan för bloggen. En tanke satte sig i hjärnan, borde jag lägga ner bloggen, sluta prenumerera på abonnemanget på wordpress, stänga ner helt? Tanken var intressant men ska erkänna att den kändes främmande. Jag vill inte stänga ner bloggen, säga adjö för alltid. Men behovet till att skriva av sig här har sjunkit markant det kan jag erkänna.

När jag äntligen är här kanske jag ska uppdatera med några rader. November kom och gick, och så lär även december. Julklapparna börjar bli färdighandlade. Till och med födelsedagspresent till sonen. Vi gjorde julfint hemma idag, tog fram granen, julstjärnorna mm. Barnen var helt lyriska. Så kul att dom börjar bli så där stora så dom börjar uppskatta det på helt annan nivå!

Snart är det nedräkning till Lucia, sen makens och min födelsedag, julafton & nyår! Dessutom ska jag vara ledig på mellandagarna så det väntar lite återhämtning. Ser fram emot det! Veckorna går i ett på jobbet. Tänk att jag snart varit där i ett år! Otroligt! Närmare nyår hoppas jag komma ihåg att göra års uppdatering med frågorna jag svarar varje år. 🙂

Annonser

Det slog mig…

Idag slog det mig. Jag ska föda barn igen mycket snart. Alltså visst har jag tänkt på det hela med tanken på att jag nu till och med gått över tiden. Men det har lixom inte riktigt satt sig tidigare, känts overkligt på nåt sätt. Men så kom det krypandes på mig idag. Ska träffa min barnmorska imorgon, får se om hon kan utföra en liten manöver för att få saker och ting att speeda upp sig. Med tanke på detta slog det mig att ja det kan ju faktiskt dra igång på riktigt. För det börjar ju bli dags, oavsett så är det verkligen verkligt ju mer dagar som går för man har ju lixom en gräns för hur länge man får gå över tiden.

Så jag blev lite nervös idag. Går igenom i mitt huvud gång på gång hur det gick förra gången. Påminner mig själv att vi klarade det och att jag efteråt kände att det absolut var något jag kunde tänka mig göra igen och inte bara en gång. Men så här inför känner jag spontant lite panik inför smärtan. För visst gick allt bra sist, tacka vetja underbara epidural, utan den hade jag nog inte klarat av den långdragna historien jag va med om då. Smärtan slukade mig.

Det är kontrollfreaken i mig som är mest orolig. För hallå jag har ju egentligen ingen koll på vad som ska ske, hur det ska börja, hur lång tid det ska ta, eller hur det kommer att gå. Att man sen går och väntar och väntar och väntar… gör inte saken bättre. Huva.

En annan grej. Hur fasiken gör man med två barn?! Ett ensam barn som mig har ju NOLL koll! Ush, många tankar. Jag hoppas innerligt kroppen bara följer med och naturen vet vad den ska göra precis som sist. Jag tänker målbilder, tänker positivt och att det kommer att gå bra att bebis i magen mår bra och vi får åka hem till storebror så fort som möjligt efteråt. Hur kan det va mer overkligt nu än sist att vi ska bli föräldrar till en till individ. Nu när vi redan har en liten som vi tagit hand om i snart 2,5 år? Märkligt det där.

Aja, det var lite av tankarna som snurrar i min hjärna….

Väntan

Ja dagarna rullar på. För det mesta handlar ju min tid om väntan nu. En väntan som gnager på en. Särskilt dagar när man inte har något särskilt inplanerat. Som idag. Därför ska jag försöka sysselsätta mig lite imorgon, det är bäst så. Man blir ju smått tokig om man bara sitter hemma och rullar tummarna. Samtidigt tänker jag mycket på att jag borde njuta av denna tid. Tiden då man är ganska så fri och har en massa tid att göra ingenting på. Snart är man åter någon som ska vara tillgänglig 24/7 för en annan liten människa.

Hjärnan vet. Men kroppen. Är. Trött. Ja så är det och det är även därför man känner att nu får det gärna får börja när som helst. Samtidigt så är det läskigt, det ska jag inte sticka under stolen med. Allt man inte kan kontrollera är ju det. Det är inte själva skedet jag tycker är lite läskigt utan förloppet, när hur och var. Det är den ovissheten som sätter sig lite i huvudet.

Nåja, kanske borde gå och sova. Sover väl okej om nätterna men vaknar alltid på samma sätt. Sjukt kissnödig med kram i nån av skinkorna. Rumpans muskler blir alltid konstiga mot morgonen av att jag ligger på nån av sidorna. The joy! Längtar till när man kan börja sova på rygg igen!

Aja, min babyapp säger 7 dagar kvar till BF. Det är verkligen nedräkning….

När kommer syster?

Ju närmare vi kommer bf datumet ju mer engagerad blir vår son i frågan kring när syskon kommer. Han pussar på magen när jag har ont (sammandragningar), han klappar, säger gullig syster och ser ut att verkligen längta. Han pratar mycket om bebis i magen. Imorse när vi gick in för att väcka honom så frågade han nästan med en gång Syster kommit? Nej inte ännu sa jag. Men jag måste erkänna att det är extra roligt att han är så medveten och verkar se fram emot ankomsten minst lika mycket som vi.

För visst längtar vi nu? Det känns så konstigt allt, för vi är ju inte förstagångsföräldrar längre utan är ju sånna som har lite kött på benen efter att ha levt ihop med vår lilla virvelvind på 2 år och 4 månader. Vi vet ju vad som väntar. Men vi vet ju inte vem det är där inne i magen. Va är det för liten människa, vilken personlighet denna lilla människa har. Hur bebis ser ut, låter, är. Det har börjat födas bebisar på löpande band i min mammagrupp för maj/juni bebisar. Det blir lixom påtagligt men fortsatt overkligt. För det känns helskumt att jag åter ska ha en spädis här hemma, som kommer behöva mig till 100% för att växa och bli stor.

Ett nytt första leende, åter uppleva första greppet efter en leksak, första försök till att krypa, första lilla riskornet i munnen när en liten gadd är på väg upp, första medvetna kramen eller pussen, åh så mycket som väntar! Det är tufft med spädisar, det tyckte jag var värsta tiden med sonen, när bebis är så ovetandes om allt kring sig att det inte går att kommunicera, men nu med facit i hand är det skönt att veta att saker och ting är övergående, att det lättar och den känslan hoppas jag ska ta oss igenom ännu en liten spädis och göra det lättare denna gång. Det är min målbild. VI är mer rutinerade denna gång och det ska gå lättare det är jag övertygad om.

Nåja fick ur mig lite tankar som florerar i denna gravidhjärna. När kommer bebis egentligen? Någon som vet?

 

Semester..

Sitter och skriver så här mitt i natten. Klockan är mycket men jag känner att sömnen är frånvarande. Jag sov middag med sonen under dagen och är pigg nu för ja jag är inte så van vid att sova på dagarna längre. Det var mysigt men vänder lite på dygnet för mig. Sitter och lyssnar på skön musik och tänker lite på allt möjligt. Såg en sorglig film i min ensamhet, som fick en att tänka på livet och hur viktigt det är att njuta av det man har just nu. Filmen handlade om en ALS sjuk kvinna, kan verkligen rekommendera den, men varnar för tårar. Heter You’re not You. Fin och sorglig. Livet. Inget ska tas för givet.  Jag är tacksam för allt jag har, att vi alla är friska och har det bra. Allt annat som saker och pengar osv, är egentligen bara bonus. Ja livet blir lättare med det men det men utan hälsa är det inte värt något.

Aja, hamnat i en lite mörkare tankebana efter filmen helt klart.

Liten har varit väldigt pappig och närhetskrävande idag. Älskade unge, skönt att veta att vi nu ska få spendera massa ledig tid tillsammans. Även om vi inte hittar på en massa saker är det mysigt att ge honom närvaron och närheten som han så behöver. Älskar stunderna på morgonen när han vaknar, vi hämtar honom till oss, lägger oss tillsammans och han bara håller om mig, stryker med sin lilla hand över min kind eller håller min hand. Jag njuter av varje sekund. För min lilla älskling är inte mycket för att vara stilla under sin annars vakna tid. Så dessa morgonstunder av sammsovning är speciella.

10 dagars ledighet. Skönt. Sen 2 arbetsdagar och sen ytterligare 1 vecka ledighet. Kroppen har varit snäll mot mig senaste dagarna och jag glädjer mig över det lilla man får utan att känna värk på flera ställen. Synd bara käkleden aldrig riktigt släpper.

Aja nu kom ju faktiskt första gäspningarna för denna afton så jag tror jag ska ta och rida på vågen… in i sovrummet, släppa in lite kalluft utifrån och försöka sussa!

 

Sömnlös…

Sitter vaken. Borde sova sen länge. Men blir så när jag sovit middag mitt på dagen med sonen. Mycket i huvudet. En miljon tankar som snurrar. Har varit mycket som hänt på jobbet senaste tiden som påverkar mig direkt och som jag inte kan styra över. Känns självklart som att det inte är något att deppa över, men samtidigt är det inte så lätt att bara köra som att ingenting har hänt. Det är människor, som man kommer nära, som man är med dagligen och som försvinner ur ens liv. För alltid. Hela det här grejen med att man spenderar mer tid med kollegor som man sen går skillda vägar ifrån är plågeri på något vis tycker jag.

Ligger saker och gnager på en hela tiden. Som det faktum att min moster har cancer. Ja inget man pratar om. Inget man tillåter sig ens uttala riktigt. Det är så sjukt overkligt och grymt att jag inte vet vad jag ska säga eller tänka. 48 år gammal. Ett helt liv framför sig. Hon måste bli frisk. För sina 3 barns skull. Måste bli bra igen. Det finns inte andra alternativ. Får inte vara några andra alternativ. Önskar jag kunde hålla om henne och säga att allt bli bra, få henne att tro det för en stund. Men jag är här och hon är där. (Moskva)

Såg en film idag om just cancern…. The fault in our stars. Kärleksfull men rak. Sorglig, och fick mig att tänka. Man tar så mycket för givet!

Känns som att jag bara svamlar. Gör säkert det också. En sådan dag idag. Då känslorna varit utanpå.  Mycket i huvudet, mycket i hjärtat. Många frågetecken. Hopp och önskemål.

Dags att gå och lägga sig…

Livet efter att man fått barn…

 

//platform.twitter.com/widgets.js   
Såg denna comic och blev lite fundersam över det här hur folk utan barn ser på folk med barn och vilka fördommar som finns om föräldraskap samt livet med barn. Jag har efter att jag själv blivit förälder stört mig en hel del på Hollywood filmer som jag sett där föräldrar alltid framställs som människor som efter att ha fått barn plötsligt tappar sig själva helt, inte har något liv utanför barnbubblan, är ständigt sömnlösa, griniga, irriterade, utan sexliv, inlindade i ett liv av bajblöjor och kräks. Barnen tar över hela hemmet, livet, förhållandet och det är det jobbigaste, värsta som kan hända en. Att när man får barn så är det bara att säja adjö till allt vad heter resa, drömma, eller utvecklas som person, precis som författaren av comicsen här uppe framställer det i denna bilder. Det är så fel fel fel!

Vad som sker efter att man fått barn är helt upp till hur man själv väljer att livet ska se ut. Barnen tar inte över hela ens liv, kanske första månaderna när man är purfärsk som förälder men med allt mer tid som går och man blir bekväm i ytterligare en ny roll i ens liv så hittar man tillbaka till vanliga livet. Jag blir nästan irriterad när jag läser hur folk påstår att man tex kan säga adjö till att resa när man har barn. Öh?! Varför? Det går alldeles utmärkt att resa med barn, har massor med exempel utöver oss själva och förstår inte varför man bara väljer att se hinder istället för möjligheter! På min sons 19 månaders liv så långt har han redan hunnit vara i 5 länder utöver Sverige! Jupp, det var inte lika enkelt som att resa på egenhand självklart men det gick och jag är så glad att vi gjort dom resor vi gjort tillsammans, att vi inte lyssnade på alla neggosarna som skeptiskt surnade till i ansiktet när vi berättade att vi planerade att resa med en 10 månaders bebis.

Som förälder behöver man inte alltid vara sönderstressad, kroniskttrött och irriterad. Allt hänger på person och hur man hanterar sitt nya liv, hur man väljer se på ens egna tillvaro, och ta varje dag.  Man behöver inte helt glömma bort hur man ser ut, hur man klär sig, eller vilka intressen man har, det handlar endast om att man måste bli lite bättre på att planera och våga vara obekväm.

Realtionen då? Den lär ju ialf vara helt glömd efter barn va? För så är det ju i filmerna, man kan lixom glömma romantiken eller intimiteten efter barn. Även denna punkt är något jag stört mig mycket på. Det handlar inte om barnen, för det är inte barnens fel, det är individerna i en relation som gör att relationen går stup rätt åt skogen om man inte värnar om den.  Har man aldrig sex och ser aldrig till att prioritera det under vardagarna, slutar man prata med varandra om annat än barnen ja då kan man inte skylla på att det är barnens fel. Det är inte barnens fel att man inte tar till vara på lediga stunder tillsammans och passar på att ge varandra den där närheten som är näring för en relation. Jo men det är ju för att lilla Pelle sover i samma rum som oss, och vi hinner inte och bla bla bla. Bortförklaringar! Sluta bortförklara allt, om man inte har sex längre är det inte lilla Pelles fel, utan er egna. Man tar tillvara på samlivet. Man ser till att göra tid för den. Precis som man säger om träningen så vill jag säga om sex och intimitet, all sex som blir av är bra sex. Skitsamma om det är en snabbis på soffan, eller i duschen, eller när man skaffat barnvakt för några timmar. PASSA PÅ! Det behöver inte vara mer avancerat än så. Sitt ner i soffan och prata en stund, stäng ner telefonen, tvn och prata, se varandra i ögonen, håll om varandra, ge varandra en stund, det kräver inte mycket ansträngning, eller planering, utan att man tar tillvara på dom lediga stunder man får och prioriterar. 

Glöm dina drömmar, och mål påståendet är lika samma här. Folk är bekväma och orkar inte fortsätta jobba för utsatta drömmar och mål, ja då blir det så klart inga nådda sådana. Men att påstå att det är barnens fel är så fel. Det är återigen individernas fel. Man kan ha barn och vara framgångsrik, finns massa exempel på detta, tror snarare det är vanligare än att man helt glömmer bort allt vad man var och ville innan barn. Men av någon anledning är det detta som blivit den normativa bilden om vad som sker efter barn. Man kanske pausar ambitionen några år, dom första rimligtvis när ens ban behöver en lite extra och inte är så självständigt. Men med åren och i takt med att barnen blir mer självgående blir det mer tid till egna intressen och ambitioner igen.

I stora hela tycker jag att man ofta ser på föräldraskap med lite skeva ögon utifrån tv och film som vi ser dagligen. Som förälder blir man belönad med så mycket mer än bajsblöjor och kräks som ofta lyfts fram i filmer och serier. Man blir mästare på förhandlingar, på att planera varje minut av ens dag till yttersta effektivitet och att sova effektivare på nätterna. Man lär sig att läsa av känslor utan ord, att hantera konflikter och kompromissa och sist men inte minst, att ha tålamod. Dessa egenskaper lär man sig inte till fullo innan man berikat sitt liv med ett barn eller två, och för att inte tala om kärleken. Den där kärleken. Ingenting och ingen i världen kan förbereda en för den känslan eller ens förmedla den innan man känt den.

Att säga att livet tar slut efter att man skaffat barn är en lögn, livet efter barn blir precis så som du gör den till. Det ligger i dina händer att forma och anpassa livet efter hur du och din familj vill att den ska vara…  

(Inlägget är förtidsinställt)        //platform.twitter.com/widgets.js