Det slog mig…

Idag slog det mig. Jag ska föda barn igen mycket snart. Alltså visst har jag tänkt på det hela med tanken på att jag nu till och med gått över tiden. Men det har lixom inte riktigt satt sig tidigare, känts overkligt på nåt sätt. Men så kom det krypandes på mig idag. Ska träffa min barnmorska imorgon, får se om hon kan utföra en liten manöver för att få saker och ting att speeda upp sig. Med tanke på detta slog det mig att ja det kan ju faktiskt dra igång på riktigt. För det börjar ju bli dags, oavsett så är det verkligen verkligt ju mer dagar som går för man har ju lixom en gräns för hur länge man får gå över tiden.

Så jag blev lite nervös idag. Går igenom i mitt huvud gång på gång hur det gick förra gången. Påminner mig själv att vi klarade det och att jag efteråt kände att det absolut var något jag kunde tänka mig göra igen och inte bara en gång. Men så här inför känner jag spontant lite panik inför smärtan. För visst gick allt bra sist, tacka vetja underbara epidural, utan den hade jag nog inte klarat av den långdragna historien jag va med om då. Smärtan slukade mig.

Det är kontrollfreaken i mig som är mest orolig. För hallå jag har ju egentligen ingen koll på vad som ska ske, hur det ska börja, hur lång tid det ska ta, eller hur det kommer att gå. Att man sen går och väntar och väntar och väntar… gör inte saken bättre. Huva.

En annan grej. Hur fasiken gör man med två barn?! Ett ensam barn som mig har ju NOLL koll! Ush, många tankar. Jag hoppas innerligt kroppen bara följer med och naturen vet vad den ska göra precis som sist. Jag tänker målbilder, tänker positivt och att det kommer att gå bra att bebis i magen mår bra och vi får åka hem till storebror så fort som möjligt efteråt. Hur kan det va mer overkligt nu än sist att vi ska bli föräldrar till en till individ. Nu när vi redan har en liten som vi tagit hand om i snart 2,5 år? Märkligt det där.

Aja, det var lite av tankarna som snurrar i min hjärna….

Annonser

BM- besök

Idag hade bokat besök hos barnmorskan. Jag hoppades slippa men det blev inte så, och vi fick fint gå på sista kontrollen. Hon gjorde dom vanliga undersökningarna och konstaterade att jag fick något förhöjd blodtryck, jag som haft exemplarisk hela tiden, men det var verkligen pytte lite upphöjt alltså helt normalt ändå men för mig lite högre än vanligt. Så det är väl hela grejen med väntan som börjar sätta spår… Sen gjorde hon en annan undersökning… och konstaterade väl att saker och ting är på gång och minna sammandragningar gör ialf nån nytta. Inga super framsteg men nytta gör dom. Så vi får väl se, hon gjorde också ett ingrepp på mig som kanske ger det hela en push i rätt riktning, fasen vad det gjorde ont men jag hoppas det va värt det. Sammandragningarna är starkare nu tillsammans med smärta så något bra värkar det ha gett ialf.

Om inte bebis tittat ut tills på tisdag ska vi ringa in och boka en tid för igångsättning runt den 18de jan. Hoppas hoppas vi ska slippa sånt men skönt att det nu kan bli en riktig nedräkning då jag snart inte får gå gravid längre.

Känner mig inte jätte taggad att skriva och uppdatera här varje dag när det egentligen inte sker något särskilt så jag skriver när jag skriver…